"Om jag var barn idag hade jag inte klarat mig."

Den här texten, alltså, så otroligt bra:
"Det jag försöker beskriva här är att det inte handlar om någon framgångssaga à la the american dream med enstaka starka individer som lyckas för att de kämpar så hårt medan de flesta aldrig kommer vidare. Nej, det där med enskilda undantag som klarar att ”bli något” trots dåliga förutsättningar är inte det jag vill prata om. Jag vill prata om oss andra, som klarade oss av andra skäl. 
Jag och vi har försatt en jävla massa chanser och gjort massor av fel. Och en stor del av mitt liv har präglats av att inte kämpa alls, eftersom jag var likgiltig inför vad som hände och inte trodde att det skulle gå. Ändå fick jag nya chanser, gång på gång, och har det så himla bra i dag. Med det roligaste jobbet jag kan tänka mig, en bra lön, en bostad och en samhällsposition där jag väldigt ofta befinner mig i överläge snarare än underläge. 
Det beror på att det funnits en solid uppbackning från det gemensamma och jag vill tro att det var värt det, att jag var värd det."

Erik Rosén, chefredaktör på Politism, beskriver hur samhället stöttade om honom och hans familj när han var liten och vad det innebar. Och att samma barn idag inte har det stödet.

"Sedan 2006, när alliansen kom till makten, har jag fått det 'bättre och bättre' varje år, enligt en massa mått. Min inkomst har ökat. Mitt inflytande har växt. Min skatt har sänkts kraftigt. Samtidigt har gapet mellan min och min mammas inkomst vidgats varje år. Klyftan mellan mig som tjänar bra och henne som tjänar dåligt växer. När hon går i pension om något år gör hon det med en hånfullt låg ersättning varje månad. En pension som inte går att leva på."

Hela texten finns på politism.se

Kommentarer