Drama.

Jag la mig med barnet vid åtta. Barnet busade. Hon ville ej sova. Hon har en grej för sig då hon börjar gurgla med saliv för att provocera. Jag lät henne hållas. Hon spottade mig i ansiktet. Jag fick spott i ögat. Jag förklarade bestämt och sakligt att det inte var okej och att jag inte ville ligga vänd mot henne när hon gjorde så. Jag vände mig bort och lyssnade på hasandet när barnet rörde sig ner mot fotänden. Hon försökte lämna sängen. När jag med bestämd röst sa åt henne att sluta med det grät hon och ylade:
"Du är arg på miiiiig!"

Jag drog en resumé av det som nyligen inträffat och bad henne att säga förlåt.
"Men jag kan inte" grät hon.
"Varför?"
"Jag är ingen bra förlåtare!"

Åh.
"Men du kan säga att du inte tänker spotta mig i ansiktet något mer."
Då sa hon det. Vi blev vänner och somnade.

Kommentarer

mikebike sa…
Haha jag är ingen bra förlåtare. Fantastiskt. Samtisigt, jag hade blivit så himla arg om något av mina barn hade spottat mig i ansiktet. Då hade jag troligen blivit en hänsynslöst kompetent utskällare.
Malin sa…
Mm, alltså, jag är så himla stolt över hur jag hanterade den situationen. Både jag och N blir så jädra arga av just den där spottgrejen. Har ju så att säga blivit helgalen av sånt vid tidigare tillfällen.