Tävlingen.

Jag har en uppfattning, helt subjektiv, att så fort en kvinna kladdar på lite ögonskugga så går hon med i en tävling, som heter
Vem är snyggast? 
Jag tycker tävlingen är jobbig. Jag vill inte vara med i den. Det kan kännas som att jag löser ut min nummerlapp i tävlingen om jag till exempel inte täcker över byxbaken, vilket jag oftast gör, då jag upplever att min bak inte bara är en bak som jag får ha för mig själv, utan en politisk fråga och nåt som folk och fä bedömer i den världsomspännande tävlingen om vem som är snyggast utan att ens tänka på saken. Att ha på sig strumpbyxor är en sån typisk grej som jag likställer med att gå med i tävlingen. Att eftersträva smalhet är att gå med i tävlingen. Att följa de oskrivna reglerna för hur en helt vanlig kvinna ska se ut är att gå med i tävlingen.

Men det finns ju sätt att inte över huvud taget delta, och det är inte så dramatiskt utan bara att göra små saker annorlunda. Jag känner mig nöjd när jag går ut i robocoptröja, kavaj, rosa strumpor och inget smink. Jag tycker att samhället vill lura in mig i en del dumma, obekväma handlingar, och jag undviker dom genom att till exempel ha bekväma och rimliga underkläder.

Det har jag gjort idag, alltså klätt mig enligt ovan. Jag är ute efter att göra snygg på mitt eget sätt. När jag klär mig så här, som en... lesbisk småstadsnörd, så händer det saker. Jag känner mig cool. Och jag tycker att gruppen heteroklyschmän, det som bara brukar kallas för gruppen ”män”, tappar intresset för mig lika med makten över mig. Jag vet inte exakt var den här gruppen finns, men jag vet att jag inte alltid upplever att män ingår i den. Min egen man ingår inte i den. Allierade män, som till exempel folk som läser mina serier, eller som har visat på annat sätt att de är på min sida, ingår inte i den heller. Så det är alltså skillnad på att vara hemma och att vara på bussen. Jag upplever att jag gör en statusförlust om jag klär mig feminint på jobbet, till exempel. Men när jag klär mig som Henrik Schyffert, Robert Downey Jr. eller Lena Andersson så behöver jag inte oroa mig för något. Jag har desarmerat ovälkomna blickar, spänningar och attacker. Jag känner mig lugn och kan vara mig själv.

Kommentarer