Att tassa på tå leder ju ingen vart.

Såg följande åsikt på ett ställe i en diskussion om typ etiska val här i livet:

"Vem lever inte med dubbelmoral? Det spelar nog inte så stor roll vilka val man gör, bara man gör något. Det är ju omöjligt att avgöra vad som är bäst."

Jag tycker att det där tänkesättet liksom antyder att det inte finns någon substans bakom uppmaningarna om hur vi kan göra bästa/mest etiska/schysstaste valen, eller åtminstone att skribenten inte upplever någon substans. Att allting är ganska godtyckligt.

Jag kopplar det till en annan grej, nämligen att fnissa åt miljömuppar och sucka åt pk-människor. Det är ju rätt vanligt och handlar om att man inte ser att det finns orsaker till att miljö- och rättviserörelserna finns. Man ser på det som på hobbysar eller kufiskheter, nåt som folk kan snöa in på lika väl som de kan snöa in på modelljärnvägar. Och så finns det en tendens att blanda in eko- och genustänk hos andra krav som är helt befängda och verkligen saknar substans, som att vara en hemmamamma, ha vit och fräsch inredning och magrutor.

Det går ju att avgöra vilka val som är bra. Det finns kunskap. Och det spelar ju roll vilken grej jag väljer att ändra på i mitt agerande, i min konsumtion till exempel. Att välja vegmat och tågresor ger en jättestor effekt jämfört med mycket annat. En faktisk effekt, som kan mätas i kilo koldioxid och i hur jag minskar mitt bidrag till klimatförändringarna.

Många verkar känna sig stukade när de kommer i kontakt med feminister och miljöengagerade. Det väcker skuldkänslor och kanske diskussion och ämnena är liksom känsliga på ett irriterande sätt. Det är svårt att prata om ekologiska bananer i grupp. Men kanske vi borde prata mer och sluta ta ansvar för varandras dåliga samvete?

Kommentarer