Föräldrar, könsroller och människor.

Jag hamnade i det här blogginlägget om att skapa små feminister via Hannas blogg. Det är ju jättebra och konstruktivt att ta upp det som inte fungerar med jämställdheten hemma i heterofamiljen och jobba med det. Det är ju fruktansvärt vanliga problem och så fint och tacksamt att bara skriva och prata om det.

När jag läser texten och kommentarerna blir jag så tacksam över att de, så att säga, kritiska områdena i min och Ns jämställdhet fungerar. Jag vill bara säga att det inte alltid behöver vara så att hon är den som ser stök och planerar overallköp, medan han är lekpappan som inte upplever att han har huvudrollen. Att jämställdheten funkar både när det gäller det som ska planeras och det som ska göras är en viktig grej för mig.

Jag tror att det kanske bara är som det är. N har från början naturligt trätt in som en vårdande, omhändertagande förälder. Behovet som många kvinnor pratar om, att kontrollera så att pappan gör saker rätt, finns inte hos mig. Vi kanske har mött varandra från varsitt håll. Vi hade förstås pratat om jämställdhet innan vi fick barn och delade på hushållsarbetet och allt det där. Och i våra val kring jobb, vabb och föräldraledighet så är jämställdheten en central aspekt. Inte så att vi alltid gör 50/50, men vi strävar efter jämställdhet.

Vi är två vuxna som alltid har upplevt olika förväntningar och uppmaningar beroende på våra kön. N gillar att snickra. Jag gillar regnbågsenhörningar. N vill jobba heltid, jag vill hämta tidigt. Könsroller finns. Men så är vi ju människor också. N gillar fantasy, jag tecknar humorserier. N gillar romcoms, jag gillar skräck. N älskar matlagning, jag älskar rymden. Vi förenas i vår kärlek till ostchips. Nej, jag menar vår dotter.

Kommentarer