Lena Anderssons skygglappar.

Lena Andersson har skrivit två kolumner i DN om kvinnors utseende. Här finns den text som publicerades idag. Lustigt nog bloggade jag om samma ämne  härom veckan och då nämnde jag Lena Andersson som en stilförebild.

Om jag ska sammanfatta Lena Anderssons poäng är den att kvinnor som väljer att sminka sig och pynta sig inte kan klaga sen, när de inte blir tagna på allvar.

Jag har svårt att respektera när intellektuella väljer att bortse från faktorer som måste tas med för att få en rättvis bild av en fråga. En gång såg jag ett reportage med Richard Dawkins, biolog och ateist, som besökte ett katolskt hospice för spädbarn. Han sa att han kunde förstå att man kan sakna en gammal vän som dör, men förstod inte hur man kan sakna ett nyfött barn. Han menade att det inte är rationellt eller logiskt att älska någon som man precis har träffat. Dawkins räknade inte kärlek, känslor eller föräldrarnas upplevelser som en del av verkligheten som behöver tas hänsyn till.

Jag upplever att Lena Andersson har liknande skygglappar i frågan om feminism. Hon vill inte kännas vid sexismens dubbla bestraffning som innebär att kvinnor uppmuntras och förväntas jobba på sin skönhet och sedan straffas, inte tas på allvar och förlöjligas för att de jobbar på sin skönhet. Hon är istället en av de som bestraffar.

Hon har flera brister i sitt resonemang, som beror på att hon väljer att bortse från faktorer som är nödvändiga att ta hänsyn till för att få en helhetsbild av frågan. Hon gör bland annat följande argument: Gudrun hade kort kjol och visade sina ben. Hur kan hon då klaga på att folk enbart fokuserade på hennes ben?
I det här läget måste man börja med feministiska basfakta. Kvinnor uppmanas att vara vackra och visa hud på ett helt annat sätt än män. Vi har en sexistisk kultur där kvinnor förväntas vara vackra, men inte sexuella, för det bestraffas. Sexiga kvinnor anses inte kunna vara intelligenta. Men Lena Andersson är ju logisk. Varför kan hon inte tänka sig att Gudruns långa ben inte är något hinder för kompetensen? Jag är för att kvinnor och män ska ha samma förväntningar på sig i fråga om utseendet. Men måste vi göra Gudruns ben till ett problem?

Det här är sånt Andersson inte vill röra vid i sina texter. Det är ett faktum att kvinnor förväntas och uppmanas att klä sig på ett sätt och det blir en del av identiteten. Men det stora problemet med det är väl att kvinnor och det kvinnligt kodade har en lägre status än män och det manligt kodade? Alla kvinnor skulle kunna ha glitterögonskugga hur mycket som helst, om inte kvinnor generellt åtnjöt ett lägre förtroende än män för att säga samma mening och att det blir ännu värre med den kvinnligt kodade glitterögonskuggan. Att göra som Lena och jag och släppa grejen med smink och puffärmar är skönt, därför att det är en frihet från sexismen. Det är också att låna lite glans av de manligt kodade attributen, som har en högre status. Men det finns normer för hur en kvinna ska se ut, till exempel lagom smink, och inom exempelvis riks- och världspolitiken är det svårare att bryta mot de reglerna utan att göra det svårare för sig själv att göra sitt jobb. Det är däremot lättare om man är "en konstnär". Vad man än tycker om att kvinnor inte borde behöva sminka sig, så är det inkonstruktivt att klaga på att separata kvinnor gör det. Jag menar att det inte leder någon vart att hänga upp sig på att någon tjej har målat ögonfransarna.

Vad härligt det hade varit om Lena Andersson hade velat vara en förebild istället och visat hur en kvinna kan klä sig som en gammal farbror och vilka friheter och vinster det innebär, istället för att vilja racka ner på dem som har fönat håret.

Kommentarer