Dela 50/50.

Jag fick den här kommentaren igår under mitt inlägg För och emot att skaffa fler barn.

"Dela 50/50 är jämställdhet" av Anonym.

Jag vet ju inte vad Anonym tänker på exakt, men jag antar att det handlar om att jag skrev att uppdelningen av sysslorna kommer att se ut som den gjort under semestern även under kommande somrar. Jag har faktiskt tänkt skriva om det. Igår kände jag mig nämligen ordentligt trött på husprojekt.

Att skaffa hus har varit en större påfrestning för min och Ns relation än att skaffa barn och det har satt käppar i hjulet för våra försök till jämställdhet på ett helt annat sätt än att bli föräldrar.

Vi har ett hus som behöver en del upprustning. Vi har ju haft otur som har fått in smältvatten i taket två vintrar i rad. Så vi har inte kunnat råda över allt. Men det fanns också sånt vi visste om, eftersom vi hade fått ett besiktningsprotokoll. Bland annat såna saker har N jobbat med i sommar.

Jag pratade med min syster om hur otroligt uppdelade våra liv har blivit. Jag har ansvarat för städning, hushållsarbete och att ta hand om C. N har snickrat, skottat grus, rustat, murat. Ett problem är att jag inte kan tänka mig att gå in och ta över i byggandet, som till exempel min syster lätt skulle kunna göra om det gällde henne. N är byggnadsingenjör. Jag vet inget om att bygga ny grundmur. Det känns inte aktuellt för mig att skaffa barnvakt för att N ska lära mig något som han redan kan medan jag ligger och gråter i en grushög. Men det har alltså inte bara att göra med att jag inte kan mura, utan hur jag är. Andra okunniga kvinnor skulle säkert kunna hoppa ut i snickarkläder och hugga i med glatt humör. Men jag känner ett stort mentalt motstånd mot det, samma som när vi hade tävlingar i gympa som jag brukade komma sist i. Det är väl en ovilja att tjorva och uppleva motgångar, blandat med mindervärdeskomplex.

Samtidigt är jag, om det inte har framgått, mycket missnöjd med att vara den som tar hand om hela husets städning. Det är frustrerande. Om det inte har framgått så tycker jag inte att det är optimalt.

Pengar är en faktor i det här. Med tanke på hur mycket vi redan har gjort på huset, byggt ett sadeltak och förberett en ny våning till exempel, så är det inte som att vi rullar runt i våra enorma besparingar och skriker "mera champagne"! Annars hade ju det bästa förstås varit att kunna betala andra för att göra jobbet som behövs, medan jag och N delar 50/50 på hushållsarbete och utflykter med barn.

Igår satt jag och N och pratade om projekten vi planerat framöver. Vi behöver byta fönster, installera ventilation på kallvinden, byta fasad på två sidor av garaget och på sikt inreda övervåningen. Du har ju sett Arga snickarn va, du vet hur lång tid det tar i verkligheten med nåt litet byggprojekt som man tänkte att man skulle klara av på kvällar och helger. Så fastän vi piggat upp oss med att tänka på dörrar i roliga kulörer blev jag matt.

När jag hamnar i en situation där jag är missnöjd vill jag liksom bara STICKA. Exempel: När bilen går sönder vill jag sälja bilen och bara åka buss. Så det är inte som att jag inte har tänkt på att vi skulle kunna sälja huset och bli av med den här situationen. Men det vore dumt. Även om vi skulle få för oss att göra det, så måste vi ju få färdigt projekten så att vi kan sälja en attraktiv fastighet.

Jag har också tänkt på att vara förebild, och ifall det är rimligt att kalla någon för en dålig förebild för att de är i en situation de inte själva har valt.

Har jag valt att leva så här? När vi skulle flytta till hus sa folk: Det är mycket jobb med hus.
Ja, sa jag. Men jag hade ingen aning om hur mycket jobb det var med hus. Nu ser vi framför oss ungefär två år till med samma typ av arbetsuppdelning. Medan vi var på väg att hämta C igår (vi hade haft barnvakt för att gå ut och fira att vi varit ihop 10 år) sa jag till N att han kommer "missa Cs uppväxt" på grund av allt byggande. Han svarade resonabelt som vanligt: "Äsch, jag kommer ju inte bygga på varje ledig stund". Jag tänkte att jag kommer att få vara med mitt barn.

Vi har alltid haft bra jämställdhet på flera områden där det varit viktigt för mig, att planera för att köpa kläder, vinterkläder, skor till barnet, att N märker Cs nya jacka med hennes namn innan han tar med den till förskolan, att jag aldrig skulle behöva fråga eller stå och packa nån väska kvällen innan han ska lämna för att se till att allt ska med. Vi delade på föräldraledigheten, tills jag tog lite mer på slutet. Men under den här sommaren har saker glidit. Jag är inte nöjd med det.

Om du läser det här, Anonym, så blir jag jätteglad för konkreta tips på hur jag och N kan få bättre jämställdhet. Såklart i en trevlig ton. Och det skulle jag uppskatta från andra läsare också.
Kram!

Kommentarer

Anonym sa…
Urbota korkad anonym kommentar. Jämställdhet är inte jämNställdhet; allt blir inte bra bara en gör 50% var av varje syssla.
Förstår ditt dilemma. Det behövs en viss balans i livet mellan sådant som ger en energi och sådant som sliter på en. En kan inte bara ha det slitiga, då är det svårt att orka. Och ibland måste en få mer av det roliga först för att orka det slitiga sen.
Stor styrkekram!
Malin sa…
Tack Anonym! Jag tycker det är svårt att hitta en balans mellan 50/50-jämställdhet och att jag och N har olika färdigheter som individer. Han är ju t.ex. faktiskt intresserad av snickeri, medan jag gillar att måla osv. Vi kämpar på :)
Kram!