Tjugo minuter.

När vi var på sjukhuset med C när hon var liten hade jag det kämpigt. Jag pumpade fortfarande mjölk medan vi bodde i Synderbyn, Sunderby sjukhus alltså, och det skulle jag helst göra var tredje timma. N hade börjat jobba 75 procent och var också borta för att bygga vårt badrum. C sondmatades med min mjölk, jag matade henne genom att suga upp mjölk i en spruta som jag långsamt sprutade in genom en plastslang som gick via hennes näsa till magen. 
Jag pratade med vår patientansvariga sjuksköterska om att det var svårt att hinna med. Hon sa att om jag bara pumpar mjölk tre gånger om dagen, som jag dragit ner till, skulle mjölken sina. 
"Och att sondmata tar ju ändå bara tjugo minuter. Och så kan ju N hjälpa dig med C medan du pumpar."

Med C tog sondmatningen fyrtio minuter, eftersom hon hade så lätt att kräkas, och senare sextio minuter när mängden mat ökade. Men jag kom inte på tanken att säga det till sköterskan, utan accepterade att en matning skulle ta tjugo minuter. Det vill säga, att felet låg hos oss.
Sån är jag. Det var först när jag var ensam jag kom på att hon inte hade alla fakta och att hon hade fel.
Hon fick aldrig vara hos oss och kände oss inte, det var det som var problemet.

Kommentarer