Uppföljning i sjukvården.

Har sovit rätt mycket på senaste tiden.
Alltså på nätterna.
I tisdags la jag mig med C och somnade, eftersom vi skulle upp och åka till barnmottagningen tidigt. C fick testa lungorna genom att blåsa i ett rör. När hon blåste hoppade en kurva upp på en skärm. Kurvan blev högre ju hårdare hon blåste och det var roligt tyckte vi. Hon fick göra testet före och efter en inhalation av luftrörsvidgande medicin. Det fanns en skillnad.

Det här var en uppföljning som sjukhuset gjorde för att C föddes för tidigt. Ibland blir jag ännu mer imponerad av vården än jag vanligtvis är. Det är när de tänker på sånt jag inte har tänkt på. Sånt som jag inte kan veta att det behövs. Man bara får en kallelse eller ett samtal och bara okej, jag kommer väl in då och tar emot den här... operationen eller vad det är. Gratis. En annan sån grej var när läkarna upptäckte att C behövde operera urinvägarna, att det var på grund av det som hon fick så många farliga infektioner när hon var liten. Sånt hade jag aldrig  kunnat förstå eller intuitivt räkna ut, oavsett hur väl jag bevakade hennes tillstånd.

Men, en effekt av att ha bott på sjukhuset med C: jag är extremt avslappnad när det kommer till 4-årskontroller och liknande. Jag är extremt säker på att jag vet när det är dags att söka vård. Jag känner inte att vi behöver läkare, eller att jag är nojig för Cs hälsa, eller att det gör något om BVC skulle glömma att kalla oss. Många föräldrar hade en sån där babymonitor till sina småbarn, men efter att läkarna hade sagt att det var ok att sluta med mätarna på C som kontrollerade puls, syresättning och andetag kom jag aldrig att tänka på en sån. Jag visste att C var okej. Jag höll nära noll koll på i vilken månad eller wonderweek som C lärde sig le, säga ord, krypa eller gå. Jag var mycket nöjd med att hon fanns någonstans på normalkurvan och jag känner henne och ser att hon är jättefin.

Kommentarer