Smarta barn.

På senare tid har jag tänkt på smarta barn och att jag upplevt att det inte finns en plattform för såna barn att vara smarta i svensk skola. Jag upplevde det när jag gick i skolan.
Via tv-serier från förenta staterna har jag lärt mig att amerikanska skolor har till exempel vetenskapsklubbar, schackklubbar, debattklubbar och tävlingar mellan skolor, där boksmarta ungar kan vinna ära och uppmärksamhet genom att tävla i akademiska grenar.

Jag vet inte om jag vill ha allt det, jag är till exempel emot tävlingsmomentet som finns i skolan inom idrott och vill hellre att aktiviteter ska utgå från lust. Det gäller hjärnaktiviteter också.

Men någonting är det med de här sammanhangen, där barn kan få utlopp för sin intelligens och öva sig i ledarskap. De är en motpol till att bara vara en plugghäst. Ett annat sätt, jämfört med att vara töntig. Det är arenor där smarta barn kan fångas upp och få en väg in i sammanhang där de kan komma till sin rätt och bidra som vuxna.

Politik.

När jag började med politik hamnade jag i en miljö där vuxna träffades och förde intellektuella samtal. Det var mycket roligt och det var första gången. Att ge allt på att prata om vetenskap, värderingar och politik på ett annat sätt än i relationen till en ensam lärare eller föreläsare. Till och med när jag gick på universitetet, notera dock att jag gick en medieutbildning, rådde samma slags inställning till studier, alltså att de var tråkiga och jobbiga och att det man ville var att festa. Vi diskuterade inte det vi lärde oss. Vi lyssnade på föreläsaren.

Jag har tänkt att Sverige har en antiintellektuell kultur. Men det vet jag inte.

Kommentarer