Torsdagen.

Cs problem med astman ville inte ge med sig den här vändan, fastän vi kurar med kortison. Igår var hon fortfarande hemma, med mig. Hon fick en jobbig hosta som inte gick över. Jag bokade tid på hälsocentralen och gick dit på förmiddagen. De tog prover och såg inga tecken på lunginflammation. Men mot eftermiddagen blev hennes hosta värre och till sist kippade hon efter luft.
Fastän jag visste vad jag skulle göra blev jag rädd och kände mig ensam. Jag ringde till hälsocentralen igen, men gick dit med C i vagnen innan jag hunnit bli uppringd. C fick inhalera adrenalin och besvären lättade lite grann. Jag ringde N och blev lättad när han kom till oss. Det var skönt att vara tillsammans allihopa. Vi skulle till sjukhuset, eftersom hälsocentralen inte kunde göra mer.

Vi packade och åkte in. Efter flytande kortison och en inhalation av ventoline var C bra. Pipen i hennes lungor hade upphört. Vi träffade en doktor som jag kände igen från barnavdelningen, doktor Eva. N tyckte det kändes så tryggt att det stod "överläkare" på hennes namnskylt. Jag tyckte bra om henne.

Doktor Eva bedömde att vi kunde åka hem. Vi gjorde det och natten förflöt utan fler astmaanfall. C hostade vid några tillfällen, men det gick bra med hennes egen medicin. Nu är hon hemma med N.

Jag firar med att känna mig aslycklig varje gång jag får en positiv rapport hemifrån.

Kommentarer