Luleå on ice.

Fredag kväll sov min systerdotter hos oss, Cs jämnåriga kusin. Det var jätteroligt och det barnet var både lättare att sköta än vårt eget samt underhöll C så att jag och N fick tid att se varann i ögonen. En stor vinst.

När kusinen hade åkt hem på lördagen hade vi lite tråkigt. Jag och N utpressade varandra mentalt till att åka på evenemanget Luleå on ice. Varför? Vi är en familj, familjer måste göra såna saker! Det spelar ingen roll om... ingen i familjen vill det? Luleå on ice är en grej där kommunen och olika föreningar anordnar aktiviteter på isen i södra hamn. Till exempel Köp hamburgare för 60 kronor styck och Stå i kö i en timme för att åka hundspann.

Utflykten var så komiskt ouppskattad av oss alla att jag skrattade efteråt. Allt ifrån barnets gråt under hela promenaden till busshållplatsen till paralysen vid åsynen av köerna (det var kö för att få gå ut på isen, alltså, kö för att promenera) till de dyrbara hamburgarna utan dressing (för den var slut). Vi kände att vi hade kämpat på bra när tagit oss ut på isen och kollat in att det inte fanns någon aktivitet som vårt barn eller vi kunde tänka oss att delta i. Då stack vi till ett fik och tinade upp mina fötter.

Efter morotskakan var vi på biblioteket och byggde torn, sedan gick vi och åt middag på Waldorf.

Vi tog byggandet på allvar. I förgrunden, min regnbåge.

---
Observera, vår upplevelse av Luleå on ice hade inget att göra med kvaliteten på arrangemanget utan bara med hur vi känner för köer.

Kommentarer