Jenny Diski.

Jag läste ut Den motvilliga resenären för några dagar sen. Igår såg jag på nyheterna att Jenny Diski har dött. Jag känner att jag har haft en kort, djup och känslorik relation till henne som överlappar med hennes jordeliv. Nu kommer jag att kunna fortsätta läsa hennes tankar i de andra böckerna hon skrev, fastän hon själv inte finns kvar.

Ur Den motvilliga resenären:

"Vid den progressiva, vegetariska och naturdyrkande internatskola som myndigheterna skickade mig till för att jag skulle få utveckla mina slumrande talanger, tvingades vi att ta kalla bad och kilometerlånga promenader före frukost varje morgon. Visserligen var vi förvånansvärt friska, men livet går inte enbart ut på att inte bli förkyld. Att ha ont i huvudet, snuva och feber kan faktisk ha sin charm, skänka en känsla av att vara ompysslad, även om man sköter den detaljen själv och är den som säger sig själv att man absolut inte kan kliva upp ur sängen i det tillståndet. Att vi aldrig var sjuka innebar bara att vi aldrig fick ledigt från skolan, aldrig fick ligga kvar i sängen och ha det skönt och dagdrömma eller läsa ifred i sovsalen eller i den välsignade ensamheten på sjukavdelningen. Det dagliga priset för att slippa förkylningar var för högt."

Tack Jenny!

Kommentarer