Va?

Har väl tänkt på att åldras och på vänskap. Och på min lilla följeslagare, det dåliga samvetet.

Jag är glad att C har en period då det går ok att vara på förskolan. Det har känts svårt att njuta av mina arbetsdagar hemma när hon inte har varit glad där. Jag har ju möjlighet att styra mina tider helt själv under slutet av veckan. Har haft en period då jag liksom hela tiden har en liten följeslagare, i form av skuldkänslor.

Vissa tjejor som är cirka 35 och inte vill skaffa barn tror att jag vill att de ska skaffa barn. Eller att jag blir kränkt av att de inte vill skaffa barn. Nä. Jag blir stött om de attackerar mina rättigheter som förälder, som barnbidrag, en rättvis arbetsgivare och så vidare. (Ja, några frivilligt barnlösa jag känner har attackerat såna saker och det är för att de är så arga över alla förväntningar de har på sig.) Men när nån tjej trettifem med ett rikt liv, de har ju alltid rika liv, säger, bekänner, att hon faktiskt inte vill skaffa några barn så blir jag liksom bara glad. Bra! Om du tvivlar så mycket så ska du såklart inte göra det. Då är det väl fint att välja bort att skaffa barn "för att man ska". Jag kan omöjligt tro att det blir bra att skaffa barn om man känner motvilja inför det. Gör det inte för min skull.

Kommentarer