Vänskap.

Jag vet att jag har vänner, till exempel min internet/irl-kompis Sara. Men jag tänker på mig själv som en person som inte har några vänner. Det visar sig i vissa situationer.
Nu när vi ska adoptera till exempel, så ska vi ha tre referenser, personer som ska intervjuas om mig och N, och vi får bara vara släkt med en av dem. De ska känna oss väl. Det finns ingen sån person tillgänglig för mig.

Igår twittrade jag det här.


Det är sant. Jag minns inte, troligen på grund av hur abrupt bröllopsyra förbyttes i krisartat föräldraskap när C föddes dagen efter bröllopet. Men troligen hade jag ingen möhippa, därför att jag inte kan komma på vem, förutom min mamma och syster, som skulle ha besökt på den. 

Jag fick ett fint svar på min tweet från en person som sa att jag var omtyckt. Hon skrev att vi borde ha en möhippa för mig om jag inte haft nån. Jag blev lite generad över mig själv, men framför allt glad och varm.

Tänk om jag hade vänner och de skulle ordna en möhippa för mig? Tanken gör mig rörd och lycklig.

När jag fyllde 30 blev det av någon anledning som jag har glömt så att jag och en annan person hade en gemensam 30-årsfest. Jag bjöd mina vänner, som då var tre personer. Två av dem svarade inte och den tredje, som jag räknade som min bästa vän, kom inte. Jag bjöd mina föräldrar och två vänner till N som jag tyckte att jag kunde räkna som mina egna. På festen satt jag och N, mina föräldrar och Ns två vänner i ena änden av ett långbord. Sen var det ett antal tomma platser. Därefter fylldes bordet av den andra 30-åringens vänner och bekanta, det var cirka tjugo personer. Det var genant och smärtsamt. 

Jag har N, min syster och min familj och känner mig rik tack vare det. Och så har jag personer som jag har följts åt med länge på internet och som betyder mycket för mig.

På 30-årsfesten hade N ansträngt sig och gjort ett bildspel om mig som visades på en stor skärm. Han hade valt ut så fina saker som jag själv tyckte om. Jag kände mig älskad av honom.

När jag och N gifte oss fanns det en vän jag ville bjuda. Men om N skulle bjuda alla sina kompisar blev bröllopet för stort, så vi begränsade till föräldrar och syskon. 

Jag kan tänka sakligt på att jag inte har vänner och skratta åt det, som i mitt tweet. Men jag är också ledsen över det.

Jag känner mig inte ensam, för jag har nära relationer i mitt liv. Tack för ordet.