Farliga känslor.

Jag har fått en förändrad syn på det som brukar kallas de negativa känslorna de senaste åren. Jag menar känslor som ångest, rädsla, oro och ilska. Tidigare hade jag en uppfattning om att de känslorna var något jag inte skulle känna. Jag hade någon slags osund relation till de negativa känslorna. Ångest, till exempel. Det kopplade jag enbart ihop med sjuklighet. Att känna ångest var lika med sjukdom för mig, kanske att man behövde medicin. Att känna ilska var dåligt, att vara rädd och orolig var inte sunt trodde jag, det var kanske att ha katastroftankar, vilka man behövde söka hjälp för. Det jag trodde var sunt var att vara en avslappnad och glad människa som kände positiva känslor. Glädje och det.

Det här har förändrats helt och hållet. Jag tycker inte att negativa känslor är farliga längre. Varje känsla har en funktion. Det är inte konstigt att vara arg, det är såklart något jag kommer att vara till och från under hela livet. Ilska är inget man kan utvecklas bort ifrån. Ilskan uppstår i situationer då jag hamnar i kläm och är en signal om att jag behöver göra någonting. Precis som rädsla, ångest och oro. Normal ångest kommer inte utan anledning. Ångest är en helt nödvändig känsla som visar mig olika saker. Den kan visa när jag har gjort någon annan illa till exempel. Och det är ju jättebra att jag får ångest om jag sårat någon och förstår att jag inte ska göra så. Känslan av ångest hjälper mig att vara en bra människa som kan funka med andra. Ångest kan också vara en signal om att jag behöver förändra min livsstil för att något är fel för mig eller att det finns ett hot, som klimatförändringar, som gör att jag behöver agera.

Känslan av oro har jag blivit välbekant med sedan jag blev förälder. Och orons funktion är så uppenbar. Jag vet inte hur ofta i vardagliga situationer jag ser för min inre syn hur någon olycka inträffar, som till exempel att C ramlar ned från klätterställningen där hon leker, att hon får tag i en kniv som ligger på köksbänken, att vi krockar med bilen och matkassarna i baksätet flyger fram över henne i bilbarnstolen, och så vidare och så vidare. Det är katastroftankar och de har en sån fantastisk funktion. Jag är på min vakt när C klättrar högt upp, jag plockar bort kniven från köksbänken och jag ställer matkassarna bakom förarsätet istället för bakom bilbarnstolen. Såklart ska det vara så och självklart ska jag känna så. Det leder ju till att jag skyddar mitt barn.

En spännande tanke är hur jag skulle agera om jag skulle ta de positiva känslorna som en lika tydlig signal om vad jag borde hålla på med i livet som jag gör med de negativa. I vilka situationer känner jag glädje, lugn och lycka? Vad är det jag håller på med då? Borde jag ta det på lika stort allvar som ilska, ångest och rädsla? #tänkvärt

Kommentarer