Miljöpartiet juni 2016.

Det är svårt att vara miljöpartist just nu. När jag engagerade mig kunde jag inte tänka mig att politiken skulle bli så här svår för oss som är aktiva i mitt parti. Miljöpartister blir inte bra cyniker. Vi har en tydlig personlig moral. Många av oss tvingar oss själva att bli politiker, för att vi tror att det behövs och är nödvändigt och att man har ett ansvar att göra det man kan. Det är ju min väg. 

När man kommer in i en rörelse enbart för att man inte tycker man har rätt att stå bredvid och titta på medan världen barkar åt helvete med rasism och miljöförstöring, till ett parti som matchar allt man tror på, både till värderingar och partikultur, då är det mycket svårt när värderingarna och partikulturen hotas. 

Den kris miljöpartiet gick igenom för ett par veckor sen var jobbig och stressande. Skräckrubrikerna om islamistisk infiltration hade ingen grund i verkligheten. Det var dock en trygghet. Oavsett hur medier och journalister och deras konsumenter tolkade läget i partiet kunde ju inte detta skaka om mig i min själ, eftersom jag fortfarande visste vad miljöpartiet var och stod för. Det fanns och finns inga tvivel hos mig om att MP är ett parti för alla och att vi inte gillar extremism. Etcetera.

Det verkligt svåra är vår interna konflikt om hur vi ska behandla de kompromisser MP gör i regeringsställning. Där blir konflikten akut. De politiska handlingarna, att försvara en försäljning av Vattensfalls brunkol med hänvisning till ägardirektiven och att rösta ja till en asyllag som kränker FN:s konvention om barns rättigheter, står i totalt motsatsförhållande till miljöpartiets politik, partiprogram, vad jag anser är rätt och min egen moral. De handlingarna skakar om mig i min själ och skär genom mitt inre på ett plågsamt sätt. Rapporteringen kring miljöpartiet återkommer ofta till just ordet själ, vilket är talande. Miljöpartiet anses vara ett parti som har en själ. Jag håller med, vi är inte ett parti som andra och många av oss är inte vanliga politiker. Något som följer med att ha en själ är att man kan sälja den, enligt ledarsidornas texter. Och så är det ju. 

Jag förstår att det finns orsaker bakom ja-rösterna till asyllagen, till exempel förklarar riksdagsledamoten Niclas Malmberg på sin blogg att MP valde att stanna kvar och påverka för att få en bättre kompromiss, till exempel att asyllagen ska vara tillfällig. Så hade det inte blivit utan MP. Det gör inte att vi står bakom innehållet i lagen eller konsekvenserna av den. Jag står absolut inte bakom lagen. 

Jag har tagit ett beslut som är viktigt för mig. Så länge jag fortsätter vara aktiv ska jag öppet stå för mina egna och miljöpartiets egentliga värderingar. Mina värderingar i moraliska och framtidsavgörande frågor förändras inte på grund av regerings- och riksdagskompromisser. Miljöpartiet vill att kolet stannar i marken. Vi vill ha fred. Vi vill riva upp asyllagen och ha trygghet och rättvisa för alla som flyr från krig. Det står i vårt partiprogram. Jag kommer inte att släppa de politiska verktygen ur mina händer i de frågorna.


Kommentarer