Altan och strandhäng.

Mitt barn växer upp i ett hem där det skrattas mycket. Det tycker jag är fint. Hon växer också upp i ett hem där det förekommer regelbundna konflikter, som inte innebär att man slutar tycka om varandra. Jag hoppas hon får med sig att man måste få tycka olika. Och att bråk är naturligt och oundvikligt i nära relationer.

Jag och N har byggt en altan. Det var ju Ns idé, jag skulle inte komma på att vilja göra något byggprojekt. 
Han har såklart byggt mest. Men eftersom jag inte ville hamna i samma situation som förra semestern (N håller på med bygg/husprojekt, jag och C drar omkring i lekparker) har vi delat upp arbetet och tiden med C. I förrgår byggde N på förmiddagen tills han fick slut skruv. Då for han och C till södra strand i stan. Jag stannade hemma och rensade bort plantor som inte är rönn ur vår nedklippta rönnhäck. Häcken tar sig. Och det gjorde även vinbärsbuskar och andra busksorter som av någon anledning var närvarande och utnyttjade sin plats i solen. Rensningen tog några timmar. Jag kände mig nöjd med resultatet. Sen kom N och C hem och N lagade middag.

Igår fick N en heldag med byggandet eftersom vi skulle bli KLARA och det var en del avancerat sågeri som jag inte var intresserad av att hålla på med. Han handlade skruv och mer virke. Sen satte han igång. Det var en strålande sommardag. Jag och C åkte till stranden. 

Historien om den fräschaste mamman på stranden.

Först och främst började jag att pilla med mina tånaglar och riva bort oönskade bitar. Jag förstod att det inte var acceptabelt beteende, men jag kunde inte stoppa mig själv. C lekte lyckligt i vattenbrynet och vi satt alldeles nära vattnet. När jag var klar med tårna gick jag ut i vattnet.
"Jag ska gå ut en lite längre bit. Du kan stanna här." 
C stod kvar nära stranden medan jag gick ut och försökte få vatten upp till midjehöjd. Men det var så långgrunt, jag insåg att jag inte kunde gå längre från C. Så jag föll ned på knä i vattnet och bara stod där. 
Oj, vad kan det vara som hon gör. Kunde ju en solbadare torrt fråga sig.
Sen på väg tillbaka in mot stranden sjönk mina fötter ned i lera och jag blev upphetsad. 
"Kolla C! Det finns blålera här!"
Jag grävde upp leran och lät C smörja in sig själv samt mina ben upp till knäna med den.

Slut!

När vi kom hem var N enormt besviken över nåt jäkla survirke och att två skruvdragarbatterier gått sönder. Men däcket är ändå förklarat som färdigt. Nu ska vi i familjen testa på något som kalkas vara lediga tillsammans i en vecka, utan projekt. Ska bli intressant. 

Mot nya äventyr.


Kommentarer