Avslut.

Okej, det är gjort. I förrgår var jag hos ultraljudsnörden. Barnet (embryot? Fostret?) hade inte vuxit och hjärtat slog inte. Fostersäcken har jag alltid sagt men doktorn sa gulesäcken, såg trasig ut. Det kanske är olika saker. Bemötandet och behandlingen var perfekt, fastän ärendet var ledsamt. 
Barnet såg ut att ha dött i vecka 7 eller 6+ som vårdpersonal säger. 
Jag fick direkt ta ett piller för att sätta igång att-få-ut-alltihop-processen. När jag slängde tablettens hölje i sköterskans papperskorg såg jag ett annat likadant hölje där. Det var kanske någon annan som varit med om samma sak som jag tidigare under dagen. Efter att jag tagit pillret sjukskrev jag mig och körde hem.
 
Igår fortsatte jag med fler piller. De verkade under sex timmar. Jag fick mycket ont. Under en period var smärtan så stor att jag inte visste hur jag skulle vara i den. Medan N sövde C i hennes rum hasade jag omkring i huset, för det skulle lindra att vara uppe och röra på sig. Men när jag var upprätt blev jag illamående och jag la mig snart igen. Jag fick som feberfrossa. Det fanns ingenting annat att göra än att ligga tyst och slappna av och vara närvarande i smärtan. Det var som värkar, eller som långa kramper där organen knöts som nävar, med några sekunders uppehåll. Jag tänkte på folk som lever med smärtsjukdomar och hur svårt det måste vara.
Ofta när det blev som ondast märkte jag att jag höll på att zona ut och börja drömma och till sist somnade jag. När N väckte mig hade pillren slutat verka. Jag var tacksam. Jag tänkte på de som föder barn som känner sån intensiv smärta i tolv, 24, 30 timmar. För mig hade det outhärdligt onda varat i kanske två timmar och jag hade vetat att det fanns ett slut framför mig.


Min systerdotter gör otroligt snygg konst.

Kommentarer

Andreas sa…
Det verkar jättehemskt det du går igenom!
Malin sa…
Ja, nu är det iallafall den fysiska processen över och det känns skönt att få ett avslut. Tack för omtanken!
Unknown sa…
Usch och fy! Stackars dig som gått igenom allt det onda, hade jag inte önskat någon. Hoppas du mår bättre nu! Stor kram! Du är fantastisk!
Malin sa…
Tack snälla du! Vad fin du är! Ja, jag mår bra nu. Jag är imponerad av kroppen. Kram!!
Frida sa…
Så ledsen för eran skull, ibland blir det inte som man tänkt sig helt enkelt. Minns hur det var för mig, men iofs så ser jag pragmatiskt på det hela och tänker som så, att om det blir ett missfall så brukar det ju innebära att det var något fel på fostret. Så klart att man blir ledsen, så jag hoppas att ni tillåter er att vara ledsna en tid, för att sedan ta nya tag. Krama storebror och dig själv från oss här hemma.

Vet också hur det är med smärtan, det värsta jag varit med om var förra året med det andra utomkvedshavandeskapet, och när det skulle ut. Jag hade föredragit fem förlossningar framför den smärtan, när allt i hela kroppen låser sig och det känns som om något gräver sig ut genom ljumsken.
Malin sa…
Jag tänkte på dig Frida och att du har varit med om samma sak. Usch, det är så tråkigt. Och så jobbigt med smärtan för dig! Vissa ögonblick är livet inte kul. Vad stark du är.
Kram till er också! För min del, nu när det är över med själva att-få-ut-alltihopa så känns det bättre.