Avslut.

Okej, det är gjort. I förrgår var jag hos ultraljudsnörden. Barnet (embryot? Fostret?) hade inte vuxit och hjärtat slog inte. Fostersäcken har jag alltid sagt men doktorn sa gulesäcken, såg trasig ut. Det kanske är olika saker. Bemötandet och behandlingen var perfekt, fastän ärendet var ledsamt. 
Barnet såg ut att ha dött i vecka 7 eller 6+ som vårdpersonal säger. 
Jag fick direkt ta ett piller för att sätta igång att-få-ut-alltihop-processen. När jag slängde tablettens hölje i sköterskans papperskorg såg jag ett annat likadant hölje där. Det var kanske någon annan som varit med om samma sak som jag tidigare under dagen. Efter att jag tagit pillret sjukskrev jag mig och körde hem.
 
Igår fortsatte jag med fler piller. De verkade under sex timmar. Jag fick mycket ont. Under en period var smärtan så stor att jag inte visste hur jag skulle vara i den. Medan N sövde C i hennes rum hasade jag omkring i huset, för det skulle lindra att vara uppe och röra på sig. Men när jag var upprätt blev jag illamående och jag la mig snart igen. Jag fick som feberfrossa. Det fanns ingenting annat att göra än att ligga tyst och slappna av och vara närvarande i smärtan. Det var som värkar, eller som långa kramper där organen knöts som nävar, med några sekunders uppehåll. Jag tänkte på folk som lever med smärtsjukdomar och hur svårt det måste vara.
Ofta när det blev som ondast märkte jag att jag höll på att zona ut och börja drömma och till sist somnade jag. När N väckte mig hade pillren slutat verka. Jag var tacksam. Jag tänkte på de som föder barn som känner sån intensiv smärta i tolv, 24, 30 timmar. För mig hade det outhärdligt onda varat i kanske två timmar och jag hade vetat att det fanns ett slut framför mig.


Min systerdotter gör otroligt snygg konst.