En statusuppdatering.

Jag har haft ett par rejält sköna dagar. Vad är det för uttryck? Låter som nåt folk säger när de åker på skidsemester i Alperna. Men jag har faktiskt det, jag hade en väldigt bra vecka tills jag såg en bild på Alan Kurdi i dagens DN. Då gick jag in på toan och grät en stund.

Jag vet att det gör ont, använd smärtan till att säga eller skriva eller göra något. Glöm inte Alan. Det du känner är sorg och man kan inte skynda förbi sorg, den gör ont. Det här låter väl knäppt, för det är ju inte mitt eller ditt barn det handlar om. Men Karsten Jensen beskrev det så väl: När bilden på den drunknade pojken spreds blev Alan allas barn.

Mitt eget barn trivs på nya förskolan. Och det funkar himla bra för oss föräldrar också. Den här hösten känns som en härlig period. Jag har tänkt på den som "en av de bästa perioderna i livet", som jag kan minnas efteråt. Då när jag cyklade och hämtade mitt lyckliga barn från dagis efter att jag varit hemma och skapat på dagarna. Det här är en lyxtillvaro. Jag känner mig så bemedlad.

I början av stipendieperioden kände jag ofta stress under mina arbetsdagar hemma, när jag var frånvarande från kontoret. Det har gått över. Nu njuter jag mest.

Idag är jag på kontoret, på kommunen. Det har varit en fin dag här också. Just nu har vi fikarast.

I helgen händer det ingenting. Vi ska besöka två barnkalas och jag har ett styrelsemöte, men de senaste tre helgerna har varit så uppbokade att det känns som "ingenting". Du vet, om man aldrig är hemma så blir huset aldrig städat. Nu är det så att vi har varit hemma, men vi har gått därifrån innan vi har börjat städa. I helgen ska vi påta i trädgården, tvätta kläder och dammtorka. Det är min plan. Det känns skönt.

Jag vet inte:


Kommentarer