Gravid för att jag vill det.

Igår innan jag gick till mitt möte med doktorn, där jag fick reda på att barnet i min mage inte levde, skrollade jag igenom facebook och såg en artikel som någon hade delat: "Är livet misslyckat om du inte skaffar barn?"
Att livet blir misslyckat utan barn kan jag inte hålla med om. Tycker det är ett udda ordval. Prestationsinriktat. Om man vill ha barn men inte får det skulle jag kalla det för en sorg. Om man inte vill ha barn och inte skaffar barn skulle jag inte kalla det för någonting.

Jag hade velat skriva lite om hur det var att vara gravid och vilja vara det. Det var en ny och lycklig upplevelse för mig. Tidigare i livet har jag varit ofrivilligt gravid. Och när jag och N bestämde oss för att skaffa barn och jag blev gravid med C var det omöjligt att föreställa sig utkomsten. Ganska sent inpå graviditeten hade jag varit osäker på om jag ville ha barn. Det var lite lustigt när vi träffade ett par vänner och berättade att vi skulle ha barn. Ett par månader tidigare hade vi suttit på deras fest till sent på natten och pratat att skaffa familj. Jag hade luftat mina tveksamheter.

"Men du ville ju inte ha barn? Har N tvingat dig?"

Nej, men att skaffa barn var inte något jag såg i min framtid på något självklart sätt. Jag brukar säga att vi skaffade barn som en kul grej.

Under graviditeten med C träffade vi en pappa på en fest. (Att gå på fest med fulla människor var något jag ägnade mig åt när jag väntade mitt första barn. Det planerar jag att inte upprepa under någon kommande graviditet.) Pappan låg slängd på en säng och log saligt när vi pratade om barn.

"Hur känns det att ni ska få barn?"
"Det är spännande."
"Men mer då?"

Jag hade inget mer att säga.

"Du måste ju känna mer!"

Jag förstod att pappan utgick från sig själv och sin föräldralycka. Det är fint att han var så glad i sina barn och sin familj. Men jag hade inga barn och saknade föreställning om hur det kunde vara. Jag kunde inte känna den glädjen eller kärleken på förhand. Känslorna kom rusande först när C hade kommit till världen.

Igår när jag såg artikeln i flödet formulerade jag för mig själv hur jag tycker det är att få barn. Det är något i livet som är rent, helt och hållet gott och lyckligt. Det är något som står i motsats till tragik i omvärlden. Nu vet jag hur det är att få ett barn. Det är djupt meningsfullt och präglat av kärlek. Fastän den här graviditeten slutade olyckligt är jag glad att ha fått vara gravid den här sommaren och uppleva den lyckliga förväntan som det har inneburit.

Under ultraljudet såg doktorn två saker, barnet - fostret eller embryot - var mindre än det skulle vara och det fanns ingen hjärtaktivitet. Det betyder att barnet har dött för ett par veckor sen, men att min kropp inte har förstått det. Om sex dagar ska jag tillbaka och få träffa en, enligt uppgift, ultraljudsnörd som ska göra en kontroll och bekräfta att hjärtat inte slår. Man ser också att barnet inte har vuxit någonting. Om jag inte spontant skulle börja få missfall innan dess.

Fördröjt missfall kallas det, när barnet dör men inte stöts ut ur kroppen. Doktorns information var knapphändig. Hon fick inte ihop det hon såg med uppgiften om när jag haft min senaste mens. Och hjärtslag såg hon inte. Men hon ville boka in kontrollen nästa vecka ändå.

Jag förstår minsann att barnet inte lever. Jag gjorde ett graviditetstest 19 juni och det var positivt. Jag har inte fått ett falskt positivt svar, hoppat över en mens för första gången i livet och blivit gravid under juli månad och sen fått ett embryo som lever utan att det syns (doktorn spekulerade åt det hållet för att in absurdum hålla hoppet vid liv).

"Hoppas det ordnar upp sig för dig" sa hon innan jag gick.

Jag haft graviditetssymtom hela tiden. Jag har mått illa och känt avsmak för mat, känt ovanliga sug efter annan slags mat, sånt jag känner igen från förra graviditeten. Jag har inte velat äta eller dricka sånt som har potential att skada en graviditet. Det har varit praktiskt. Jag har känt avsmak för kyckling, fläskkött, köttfärs, coca cola, te och öl. Och känt sug efter frukt, särskilt stenfrukt, sura drycker som lingondricka, körsbärssaft och citronvatten, sur vitkålssallad. Tyvärr ingick rosévin i detta sug, men det gick bra att ersätta med körsbärssaft. Jag har märkt att illamåendet har varit mycket lättare att hantera den här gången än under graviditeten med C. Det måste ju bero på att barnet inte levde på slutet. Och magen? Så stor. Jag är fortfarande ovanligt hungrig.

Igår när jag skulle sova låg jag och pratade med kroppen.
"Kära kroppen. Du är inte gravid längre. Jag vet om det och då vill jag att du också ska veta det."

Kommentarer

Unknown sa…
Men fyfan! Jag beklagar verkligen. Hoppas att du mår ok? Bra att du tillåter dig att vara ledsen och sörja, det är viktigt. Men vad skönt att du kunde njuta av graviditeten och vara glad över den, det skulle jag oxå vilja vara med om en dag. Ta hand om varandra! Kram!
Malin sa…
Tack Lina, det värmer! Jag är ledsen, fastän det är vanligt med missfall och var tidigt i graviditeten och allt det där. Vad fint att du skrev, det känns skönt att få lite utbyte. Kram!!