Pappafeminister.

Jag har läst vad folk tycker om killar som får ett feministiskt uppvaknande när de får en dotter. Jag blir trött av ilskan mot dessa pappor. Egentligen behöver jag inte skriva någon egen text, för jag håller med Erik Helmersson i DN, i just den här frågan alltså.


Men kan lägga till att alla människor utvecklas under livet. Och att det är naturligt. Att för mig är det självklart att inte alla har med sig alla intellektuella insikter från början. Och män har en könsroll som innebär att de förväntas och uppmuntras att vara empatilösa. De har vuxit upp med att det inte är deras roll att visa omsorg och bry sig om andra. Det bär män med sig och har att förhålla sig till när de utvecklas som människor. Det kan man kalla för en tröskel att komma över.


Och vi lever i ett patriarkat. Det är i sig självt något som gör kvinnors underordning osynlig. Ojämställdheten är integrerad i kulturen. Sexism är något kvinnor alltid måste förhålla sig till, oavsett de är feminister eller inte, men som män inte möter personligen. Patriarkatet är bra på att upprätthålla sig själv.


Ur Erik Helmerssons text: