Pappafeminister.

Jag har läst vad folk tycker om killar som får ett feministiskt uppvaknande när de får en dotter. Jag blir trött av ilskan mot dessa pappor. Egentligen behöver jag inte skriva någon egen text, för jag håller med Erik Helmersson i DN, i just den här frågan alltså.


Men kan lägga till att alla människor utvecklas under livet. Och att det är naturligt. Att för mig är det självklart att inte alla har med sig alla intellektuella insikter från början. Och män har en könsroll som innebär att de förväntas och uppmuntras att vara empatilösa. De har vuxit upp med att det inte är deras roll att visa omsorg och bry sig om andra. Det bär män med sig och har att förhålla sig till när de utvecklas som människor. Det kan man kalla för en tröskel att komma över.


Och vi lever i ett patriarkat. Det är i sig självt något som gör kvinnors underordning osynlig. Ojämställdheten är integrerad i kulturen. Sexism är något kvinnor alltid måste förhålla sig till, oavsett de är feminister eller inte, men som män inte möter personligen. Patriarkatet är bra på att upprätthålla sig själv.


Ur Erik Helmerssons text:



Kommentarer

Unknown sa…
Håller med! Håller oxå med Cissi Wallin om att dom kanske inte ska förvänta sig massa ryggdunk och applåder pga att ha fått massa nya (och bra) insikter à la Joakim lamotte. Men jag gillar att folk överlag får feministiska uppvaknanden övht. Kan dock bli lite less på att klimatet i feminism i Sverige just nu är jävligt hårt, att man måste vara extremt välformulerad och superpåläst på ca alla plan, och är du man ska du helst hålla käften och bara sitta brevid och lära dig.
Malin sa…
Jag förstår vad du menar om det feministiska klimatet, ja.
Och håller med om att det inte är befogat att gulla med och hylla killar som kommit på att vi behöver jämställdhet. Det går ju liksom emot själva grejen med jämställdhet och representation att killarna skulle vara bäst och viktigast på det.
Det är ju på sitt sätt en viktig debatt, den här om vem som är mest och bäst feminist. Men jag drar paralleller till hur vi inom politiken håller på att bråka om vem bland de rödgröna eller inom de gröna som är bäst och mest vänster/grön. Och att det finns en annan gemensam kamp att föra som är mycket, mycket viktigare. Då känns det bättre att förena krafterna.