Skriva om kartan.

Ja. Tack Sara som hörde av sig till mig igår och Lina som kommenterade fint på min blogg idag. När jag såg att sextio personer läst om vårt missfall på bloggen, men ingen hade skrivit något, så ville jag först avskaffa mänskligheten.

Jag läste en jättefin skrift om missfall. Den här från Skaraborgs sjukhus.
När jag fick beskedet hos doktorn så fick jag genast skriva om kartan för vår framtid.
Jag pratade med mamma igår. Efter samtalet kändes det bättre. Jag tänkte framåt mot nya äventyr och gladdes åt C och mina systerdöttrar. Jag har ju barn och familj. Men det går inte att komma ifrån att kontrasten är stor mellan i söndags och idag, livet känns fattigt.

I skriften står det att de blivande föräldrarna som får missfall reagerar som när man förlorar en nära anhörig. Men för övriga runt omkring är det inte likadant, de har ingen relation till det som gick förlorat. Det kanske är svårt att förstå att man kan bli ledsen av ett missfall som sker tidigt i graviditeten, något som dessutom är ganska vanligt. Men det kan man bli, det är jag.
Mitt råd är att när någon berättar eller skriver om sitt missfall, så är det uppskattat att du säger något förstående, som bekräftar att en jobbig och ledsam sak har hänt.


Kommentarer

Anonym sa…
Du har helt rätt förstås. Jag beklagar sorgen! Och tomhetskänslan har ju inget alls att göra med det en har i övrigt. Det är ett eget rum inuti, särskilt inrett för en specifik dröm. Inget annat har nyckeln.
Jag tror att det är lätt att läsa bloggar som ett magasin. Så gör jag i alla fall. Berörs av och beundrar dig. Men tänker sällan på att det är en väg som går i två riktningar.
All lycka och läkning till dig och din familj.
Hälsar
/Elin, som gläds varje gång du uppdaterar.
Unknown sa…
Ja, något tycker jag man kan säga. Brukar tänka att det är så känsligt och folk blir nervösa för att säga fel saker och väljer att inte säga något alls istället. Dumt. Men även om det är vanligt så är det ju såklart en sorg och skitjobbigt ändå, man hinner ju ställa om hela sin framtid och börjar planera och längta och så. Som en fantastisk resa man planerar fast blir inställd. Bra att du skriver om det, tänker att det kanske (fortfarande) är lite av ett tabuämne. Att folk tror att det bara är att resa sig och gå vidare på en gång. Kram!
Malin sa…
Vad fint skrivet Elin, tack för det. Det är ju också sant att man ofta läser folks inlägg och texter som en envägskommunikation. Tack för att du skriver!

Lina, du är klok. Klart att det är svårt för andra att veta vad de ska säga. En del kanske inte ens vill ha någon kommentar om det hela, kanske de tänker. Kram! Kram med tre utropstecken!!!
åsa sa…
Jag tycker det är helt strålande att du är öppen med din förlust. Tack var dig kanske det är fler som vågar vara det. Det är så många tabun kring kvinnokroppen, missfallstabut kanske ett av de största. Tack för din öppenhet.
Malin sa…
Vad glad jag blir Åsa! Ja, jag hoppas någon kan läsa och känna igen sig.
Henrik Fakir sa…
Jag är nog som Elin ovan, jag läser med spänning din varma blogg dagligen, men det blir inte så många kommentarer, men jag läser allt du skriver. Dina inlägg från C:s födelse o framåt har funnits som en källa till värme och personliga reflektioner som man inte hittar på så många andra ställe. Ska inte påstå att jag känner dig, men det kan ibland kännas så och de få gånger vi träffats på STHLM SPX så har känslan förstärkts lite.
Många kramar
/Henrik

PS. Nu ska jag läsa de dolda inläggen, får läsa dem i omgångar så det inte tar slut för fort.DS
Hanna sa…
Inte heller jag får kommentarer när jag skriver om något svårt på min blogg. För att trösta mig själv tänker jag att det ligger i bloggandets natur. Men jag blir ledsen ändå. Jag blev också ledsen när jag läste om ditt lilla embryo. Det är ett av mina finaste ord, en förväntan och ett hopp om något nytt och något lyckligt.
Helena sa…
Hej och förlåt! Jag läser också alla inlägg och har gjort länge och många här jag burit med mig och tänkt mycket på genom åren (!) jag kände och känner med dig (och igen mig)i din förlust... Jag fick också missfall för sex somrar sedan, och även om alla sådana upplevelser är unika så var det mycket du skrev som var bekant...
Jag tror att jag igår tänkte att jag var rädd att säga något fel och därför var tyst, men tror du har rätt i att tystnaden inte är att föredra! Tack för att du delar med dig!
JennyB sa…
Beklagar sorgen - stor kram till dig Malin <3 Man måste ju få känna det man känner, bearbeta det man varit med om. Hurtighet och käcka ryggdunkar hör hemma i soppåsen.
Och visst är det långt mellan kommentarerna på alla bloggar numera. Det är synd, jag saknar det.
Andreas sa…
Beklagar så mycket! Jag skrev inget igår, men det var för att det kändes som att bara klampa på, hellre inte skriva något alls än att skriva något klumpigt tänkte jag. Jag vet inget om graviditet eller missfall eftersom jag har fel kön, men jag förstår att det måste vara hemskt.
Malin sa…
Du känner nog mig, fast jag inte känner dig lika bra :) Men jag har ett jättebra intryck av dig Henrik, är glad att du har följt mig på bloggen. Du stöttade ofta när vi var på sjukhuset med C. Kram!
Malin sa…
Vad synd om oss! Det är en ny erfarenhet att det blir tyst när man skriver om något sorgligt. Men jag får ju ta med det i beräkningen om något jobbigt händer igen. Tack för stödet Hanna!
Malin sa…
Vad tråkigt att du också har råkat ut för missfall. :(
Ja det är inte lätt att veta vad man ska säga, det förstår jag ju. Det är väl lättare om den som har råkat ut för det är tydlig med vad den behöver. Folk kan ju inte läsa tankar. Gud vad intressant och roligt att höra hur du uppfattar min blogg. Kram!
Malin sa…
Tack Jenny! Ja, det är tråkigt att kommentarerna blir färre över huvud taget. Någon form av feedback är efterlängtat. Men härligt att när folk väl skriver är det utan undantag fina kommentarer (peppar peppar). Fastän man lämnar öppet att skriva anonymt och allting. Kram Jenny!
Malin sa…
Jag förstår. Det är ju inte så lätt att veta hur folk vill ha det eller vad de tar illa upp av när nåt sånt har hänt. Tack för att du skriver nu.
Beklagar verkligen sorgen! Jag var på väg att skriva en kommentar igår, men gjorde det inte i slutändan eftersom jag velade massvis. Att skriva bara "jag beklagar" kändes så futtigt, men att skriva mer känns som att stövla in i din sorg som att jag vet något om den, när jag inte gör det. Så det blev inget alls. Det var dåligt av mig, jag borde åtminstone beklagat sorgen. Stor kram till dig och din familj!
L sa…
Missfall är jävligt. Hur tidigt det än sker så är det ju en dröm som går i kras, och ja, det är en sorg! Känner med dig! Stor kram!
Malin sa…
Tack Christina! Jag förstår, och det värmer med din kommentar :)
Malin sa…
Ja det är sant. Tack L och kram!
Hanna sa…
Hej! Jag läste inte förrän nu och har inte hunnit läsa några senare inlägg än detta eftersom jag läser via Feedly med äldsta inlägget först och tar igen ungefär hela semestern. Fick också en missed abortion, ganska odramatiskt, förutom jag höll på att dö av smärta när jag fick det där abortpillret som skulle sätta igång missfallet på riktigt eller vad man ska säga. Efter ett missfall är det tydligen extra lätt att bli gravid (källa: insatta vänner) så vi körde på direkt. Och sen kom Juni. Jag hade ju hunnit blogga om graviditeten i flera veckor så kanske minns du detta, om du läste min blogg redan då alltså. Tänker på dig! Kram!
Hanna sa…
Men usch, läste igenom min kommentar nu och den lät kanske helt okänslig?

Jag beklagar verkligen er förlust!!!!
Malin sa…
Hej Hanna! Nej då, det lät inte okänsligt, eller rättare jag tar inte alls illa upp! Jag blir glad för din kommentar. Ja, jag började läsa din blogg ganska nyligt efter att det hänt för dig. Vad tråkigt. Men härligt att det gick så bra sen. Intressant info från dina insatta vänner, tack för den! :) Kram!