Skriva om kartan.

Ja. Tack Sara som hörde av sig till mig igår och Lina som kommenterade fint på min blogg idag. När jag såg att sextio personer läst om vårt missfall på bloggen, men ingen hade skrivit något, så ville jag först avskaffa mänskligheten.

Jag läste en jättefin skrift om missfall. Den här från Skaraborgs sjukhus.
När jag fick beskedet hos doktorn så fick jag genast skriva om kartan för vår framtid.
Jag pratade med mamma igår. Efter samtalet kändes det bättre. Jag tänkte framåt mot nya äventyr och gladdes åt C och mina systerdöttrar. Jag har ju barn och familj. Men det går inte att komma ifrån att kontrasten är stor mellan i söndags och idag, livet känns fattigt.

I skriften står det att de blivande föräldrarna som får missfall reagerar som när man förlorar en nära anhörig. Men för övriga runt omkring är det inte likadant, de har ingen relation till det som gick förlorat. Det kanske är svårt att förstå att man kan bli ledsen av ett missfall som sker tidigt i graviditeten, något som dessutom är ganska vanligt. Men det kan man bli, det är jag.
Mitt råd är att när någon berättar eller skriver om sitt missfall, så är det uppskattat att du säger något förstående, som bekräftar att en jobbig och ledsam sak har hänt.