Nu ska jag skildra hur det är att leva med gravidillamående.

Veckorna med illamående är en period fri från njutningar och det som buddhisterna kallar begär. Att vara sugen på något. Den första tiden i graviditeten var jag sugen på frukt, men när illamåendet stegrades försvann all längtan efter mat. Jag äter regelbundet i små mängder, som att ta medicin. Det mesta verkar oaptitligt vid första anblicken, men går bra när jag känner smak och doft, när det kommer in i munnen.
Jag längtar inte efter te, mat, vin, snacks, film, sex, närhet, att teckna eller att jobba med politik. Inte efter bebisar. Inget av det som i vanliga fall skapar lust, glädje eller längtan. Känner avsmak för mycket av det som jag i vanliga fall tycker mest om. Det är som en förbannelse som lyder: allt du älskar skall du hata. Hjärnan är tom. Jag har svårt att få inspiration till samtal med N. På grund av att jag inte längtar efter något, att jag inte söker närhet från honom och att det som hela tiden finns främst i tankarna är att jag mår illa. Den här veckan och förra har varit värst, innan det kräktes jag inte.
När jag var gravid med C skrev jag en hemlig dagbok och vid ett tillfälle skrev jag "hata att vara gravid". Jag har utvecklats sedan dess och ändrat min inställning till jobbiga situationer. Att vältra sig i missnöje över något man inte kan påverka gör saker värre. Men imorse när jag vaknade kom tanken spontant: jag hatar att vara gravid, som ett konstaterande. Det var skönt att konstatera det. Jag ångrar inte graviditeten och jag skulle inte välja bort den även fast jag mår dåligt, men varför ska jag låtsas att jag vill må såhär? Jag tycker inte om det.

Jag känner skuld för att jag mår såhär och är trött jämt och inte orkar bidra i familjen som jag brukar, fastän jag hade lovat mig att vara snäll och förstående mot mig själv den här graviditeten.

Om jag fick välja mellan att dö eller att fortsätta leva men må såhär hela tiden skulle jag välja att dö, tror jag. Jag skulle inleda följande process: jag och N skiljer oss, N hittar en ny partner som är en bra styvmamma till C, de bildar en stabil familj, jag dör.

Den här veckan och förra är peakweek för hormonet som orsakar illamående, enligt ett diagram jag såg på internet. Jag hoppas att jag kommer följa kurvan och att hormonerna och illamåendet börjar sjunka undan nästa vecka.

Kommentarer