Vet vad jag behöver.

Bröl och hej.
Jag är en svår person för tillfället. Hormonerna rusar, va. Jag minns denna känsla från förra graviditeten. Att inte ha en vänlig tanke till övers, känna sig som häxan surtant. Nå, det har ju sina anledningar. Jag försöker göra mitt bästa.
Efter den där onsdagen när jag skrev sist så har jag faktiskt inte mått lika dåligt igen, sådär som att ha magsjuka. Det är ju skönt. Mår bara vanligt illa nu. Äter frukt. Stirrar skeptiskt på chokladkakor.


Jag hälsade på min syster och hon frågar ju rätt ut om jag är gravid. Då ljuger jag inte. Och när jag fick det sagt så var det så himla skönt. Jag tycker inte om att behöva dölja hur jag mår. Det blir lättare att bära illamåendet om man inte måste spela vanlig ovanpå det hela.


På nyårskvällen hos mina föräldrar


1. klarade jag ej att dricka kaffe eller te
2. var petig med maten
3. var jättetrött


Och nog fattar de ju säkert vad som är på gång med mig. Det ska bli himla skönt när man kan berätta om det här, om det nu blir så. Imorgon ska jag på ultraljudet, då får vi se om detta kan bli något att berätta om så småningom. Antar jag. Jag har ju inga förväntningar på vården, förutom att jag ska få göra ett ultraljud. Alltså, skulle behöva att läkaren gav mig mer än statusen vid ultraljudstillfället på embryot. Till exempel undrar jag, om embryot lever, betyder det nu då att jag inte behöver oroa mig mer? Jag vill veta hur mina vårdkontakter kommer att se ut framöver och vad som planeras för mig. Kommer någon från vården att hålla mig i handen. Jag behöver att en människa är min doktor och att det är den som har hand om mig tills barnet är fött, om det ska bli något barn av det här. Jag är orolig över att det inte kommer att bli så.
Nu vet jag inte vad vården har för begränsningar eller förutsättningar, men jag vet vad jag behöver.

Kommentarer