En viktig grej gjord.



Igår var jag på sjukhuset för den planerade och enkla operationen då min livmoderhals syddes igen. Cerklage heter det, när man syr i ett stålband och knyter ihop det runt livmoderhalsen. Det görs som en förebyggande åtgärd för att minska risken att jag ska få barn för tidigt igen. Cerklaget hindrar sammandragningar som gör att livmodern börjar öppna sig. Däremot kan jag ju ändå få sammandragningar ovanifrån, det här är lite tekniskt alltihopa, men min doktor förklarade det så. 

Det är så konstigt med sammandragningar, jag vet inte ens om jag har haft det nån gång, förutom när C föddes. Jag kommer ihåg att jag hade ont i magen vid några tillfällen innan vecka 24 (då hon föddes) och att jag var arg för att det stod i vårdguiden att "förvärkar gör inte ont", för det gjorde det ju bevisligen. Nu i efterhand kan jag ju inte säga vad det var som gjorde att jag hade ont i magen då.

På morgonen efter mitt och Ns bröllop vaknade jag med värkar. De kom med fem minuters mellanrum. Det var inte förvärkar utan en förlossning. 

Åh vad jag hoppas att det blir annorlunda den här gången. Det känns så roligt att kunna planera för sitt barn. Vi ska hinna sätta upp en spjälsäng, göra iordning med barnkläder. Jag ska ha en väska med grejer redo för när vi ska åka in till BB. (Jag tillåts ej naturlig förlossning utan kommer att föda med kejsarsnitt, men är förberedd på att det kan komma tidigare än vad vi och läkare vill.) Jag kanske får känna på hur det är att vara väldigt gravid, alla bitarna som kommer i sista delen av graviditeten. Jag vet att det kan kännas lite ångestartat att jag tar ut glädjen och riggar upp i förskott, men för oss är det tvärt om, vi hann inte med något förra gången och den här gången skulle jag kunna smälla upp spjälsängen i nästa vecka, bara för att vara säker på att vi hinner med det. Fast först ska jag måla den. Rosa med blå stjärnor. 

Operationen gick bra. Hela proceduren var dock mer omfattande än vad jag fått angivet. Det var mycket motstridig information från sköterskorna. Hela dagen var som att vänta på ett försenat tåg, där avgången skuts upp med en timme åt gången. Jag anlände sju på morgonen och till slut, vid kl 17, fick jag åka hem. Förutom det obligatoriska organisatoriska strulet så är jag nöjd, det centrala är ju ändå att utsikterna ser bra ut för min livmoder och bebisen som bor i den. 

Efter operationen hade jag ont, inte av stygnen utan för att de hade fått rycka och slita i livmodern. Men det värsta obehaget kom från droppet med brickanyl som skulle hindra sammandragningar. Det gav mig hjärtklappning, hög puls och darrningar och jag låg med det i sex timmar. Effekten var kvar tills jag somnade hemma på kvällen. Lär ju dock vara skittryggt för bebisen. 

Eftersom jag fortfarande har ont idag så är jag hemma. Jag hoppas att det inte är farligt att ha en katt på sig i det här tillståndet, fast med tanke på att hon väger ungefär två kilo går det nog bra.