Våldtäktskultur.

Jag började lyssna på senaste avsnittet av Faculty of Horror, som ska handla om rape revenge-filmer. Det är ett ämne och en genre som jag har svårt för, men jag vet att jag är i trygga händer med Faculty of Horror. Jag hann inte höra själva filmanalyserna, för min bussresa tog slut. Men tjejerna inledde med att förklara ett begrepp jag hört men inte förstått: våldtäktskultur.

De förklarade det såhär: Vi lever i en kultur där kvinnor får lära sig att skydda sig från våldtäkt, men där män inte får lära sig att inte våldta. I vår kultur lär vi ut strategier till flickor och kvinnor för hur de ska undvika våldtäkt och undvika risker för att bli utsatta för sexuellt våld. Det handlar om kvinnornas beteende och klädsel.

Jag förstår förklaringen såhär: i vår kultur är våldtäkt som manligt beteende underförstått något förväntat och offer för våldtäkt ifrågasätts och skuldbeläggs.

Förklaringen gjorde mig upprymd. Senare under dagen hörde jag ett nyhetsinslag på radion. Det handlade om två fall där flickor blivit våldtagna i skolan eller av sina skolkamrater. I det ena fallet hade de två förövarna, den ena dömd, den andra för ung för att kunna dömas, gått kvar i skolan, medan flickan hållits hemma i över ett halvår. Så småningom vaknade skolan till, pojkarna flyttades och rektorn bad om ursäkt.
I det andra fallet hade en pojke våldtagit en flicka i skolan och blivit dömd för det. Pojken undervisades i skolan efter ordinarie lektionstid, så att inte flickan skulle behöva möta sin förövare. Men pojken hade ändå haft möjlighet att ta sig in i skolan, gjort det och begått en till våldtäkt på skolan.

Den där sista nyheten gjorde mig så upprörd att jag började prata i bilen. Jag hade C med mig i bilen och radion var på.
"Nä! Så hemskt! En serievåldtäktsman i skolan!"
"Vadå?"
"Det är en pojke som har gjort illa flickor flera gånger i skolan! En sån pojke ska inte få vara där."

Det slog mig som så extremt med en våldtäktsman som är så farlig att han fortsätter fastän han är påkommen och avslöjad. En person som är ung, men som har gått bortom alla pojkars vanliga trakasserier av flickor och attackerar flickorna i skolan. När jag gick i högstadiet var jag rädd för pojkar, det kändes otryggt att passera killgäng i korridorerna och de gjorde ibland utfall mot mig. De försökte skrämmas, skrek saker, som att jag borde dö, och ibland gick de på mig fysiskt, ville få mig att gråta, du vet, tryckte eller knuffade ner mig i snön, det var liksom alltid större risk att bli utsatt fysiskt på vintern, snön är tydligen intressant som redskap för trakasseri. Men jag blev aldrig utsatt för sexuellt våld av mina skolkamrater. Det är bortom allt.

Med begreppet våldtäktskultur kunde jag förstå de två nyheterna om våldtäkt i skolan och efterspelet till dessa. Det är en förklaring till hur det kom sig att den ena flickan flyttades ur skolan, medan pojkarna som utsatt henne fick gå kvar i ordinarie undervisning. Begreppet bildar en bakgrund mot vilken det går att förstå varför vi inte skyddar våldtäktsoffer och hur det spelade ut i de här två konkreta fallen.

Under dygnet har jag kommit att tänka på olika tillfällen då pojkar och män utsatt mig för sexuella trakasserier och belyst minnena genom begreppet.

När jag var ung hade jag en pojkvän som inte lyssnade när jag sa nej. Jag ville inte ha sex, men han ville det. Jag var tydlig verbalt, sa nej och "jag vill inte", men jag gjorde inte fysiskt motstånd. Han lyssnade inte på mig, jag uppfattar det som att han inte kunde ta mig på allvar. Det slutade med sex. Jag känner mig inte traumatiserad av den händelsen. Jag skäms när jag tänker på den. Därför att jag inte gjorde mer motstånd. Det hade räckt med att jag rest mig och gått därifrån. Jag tycker också att han visade jävligt dålig stil. Men genom begreppet våldtäktskultur förstår jag varför det här hände. Min pojkvän hade inte lärt sig att respektera tjejers fysiska integritet. (Kanske inte någons. Nu spekulerar jag, men jag tycker att en del av pojkars könsroll handlar om att gå på andra fysiskt, inte bara flickor, varandra också, med brottning och skojsamma kränkningar, fysisk dominans.) Både jag och min pojkvän levde i en kultur där det var mitt ansvar, tjejens ansvar, att stoppa våldtäkt. Han visste det och jag visste det. Han hade inte lärt sig att han inte skulle våldta. Därför fortsatte han fastän han var medveten om att jag inte ville och därför var det jag som skämdes efteråt.
Jag och killen var tillsammans i ett par veckor, sen gjorde jag slut. Enligt vad jag hörde blev han förkrossad. Varför berättar jag det?

Jag var i tonåren. Vid ett tillfälle på en fest rusade en vagt bekant kille fram till mig och slet ned mitt linne så att mina bröst syntes. Min pojkvän stod bredvid mig. (En annan pojkvän än den som inte kunde ta ett nej.) Jag får en impuls att skriva att det var "helt oprovocerat". Det beror på att vi lever i en våldtäktskultur. Upplevelsen var mycket tydligare än den med den tidigare pojkvännen på så sätt att den här vagt bekanta killen uppenbarligen gjorde ett fel, han gjorde ju någon slags attack mot mig. Vi hade inte ens pratat med varandra innan. Det som hände var ändå att jag skylde mig och att jag skämdes. Min pojkvän sa "vilken jävla idiot", men han gjorde inget. Det är skönt att få förstå. Eftersom vi lever i en våldtäktskultur där det är kvinnors ansvar att undvika sexuella trakasserier skämdes jag när jag blev utsatt och killen, den vagt bekanta killen, råkade inte ut för några sociala konsekvenser över huvud taget.

Någon har sett ett mönster och satt in det i ett sammanhang. Det är jag tacksam över.

Kommentarer

Fyfan vad arg jag blir! Och besviken över hur samhället lärt en något helt annat än "våldtäktskultur", det var normalt, killar busade bara. Jag blir ledsen när jag tänker tillbaka på hur normalt man tyckte det var när killar betedde sig som svin och tog för sig av ens kropp utan att man gett samtycke. Mitt värsta minne är från högstadiet då en skitstor och lång kille gav sig på mig i en korridor, vi var helt ensamma och jag var så jävla rädd. Han knuffade ner mig på golvet, höll i mina händer och sa att han skulle undersöka mina bröst. Då kom mina kompisar av en slump och han försvann och jag var helt chockad. Fyfan. Och jag ba "han e sån", sa aldrig till någon lärare eller något.
Och förresten, så bra och viktigt inlägg!
Malin sa…
Jag blir också arg. Men så himla GLAD att feminister har kunnat formulera och sätta ord på det här! Det är att hitta ett pussel där alla såna där bitar passar in. Man flyttar över ansvaret för alla de där övertrampen dit de hör hemma, på killarna som gjorde dem.
Malin sa…
Ps: vilket jäkla idiotbeteende av den där killen! Ds.