Att få en son.

Jag har funderat på det här med att få en son. Ja, jag ska vara mer precis och skriva att kromosomerna och snoppen pekar mot att det är en son. Men man vet ju aldrig.

Jag har en syster, ingen bror. Jag och min syster vi har fått döttrar båda två, inga söner. Nu ska det komma en pojke, och jag tänker. Jag älskar kvinnor, flickor och systerskap. Hur gör man med feminismen med en son? För mig har feminismen handlat mycket om en gemenskap, där man stärker varandra. En sån kommer ju inte min son att kunna vara en del av. Feminismen där kvinnor stöttar kvinnor och där man stärks av förebilder och styrkeuppvisningar från kvinnor och flickor, det kommer han ju inte att behöva. N sa att han skulle lära pojken att bli feminist. Det kändes bra. Jag sa att jag har tagit för givet, utan att vi nånsin har pratat om det, att jag är den som bär ansvaret för att lära barnet feminism.

Men jag tänker på en grundläggande hållning jag vill ha: Vår pojke ska möta lika många berättelser om flickor och kvinnor som vi har sett till att C gör, han ska se kvinnliga förebilder och han ska förväntas vara lika omtänksam och omvårdande som sin syster. En av anledningarna till att jag ville ge C ett syskon var nämligen att hon ska ha ett stöd när hon blir äldre, att hon inte ska vara ensam i världen och inte behöva bära varken sorger eller ansvar själv. Jag skulle gärna vilja att C och hennes bror kan bli nära vänner, trots ålders- och könsskillnaden. Och jag vill att min son ska ta lika stort ansvar som min dotter för mig och N, när vi två blir gamla och det är dags att ta hand om oss. Jag skulle bli ledsen om det faktum att de har olika kön skulle bli en barriär mellan mina barn eller om det skulle bidra till olika förväntningar på dem.

Kommentarer