Fattig i Sverige.



Sist vi var på biblioteket lånade jag Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk. Det är en roman om Beata som blir sjuk och hamnar i en ekonomisk kris. Krisen blir till permanent fattigdom. Boken angrep mig och jag sträckläste den, läste på natten, med N och C sovandes bredvid mig, tills boken var slut och jag hade alldeles för få sömntimmar framför mig innan klockan ringde. Men så måste man få göra ibland.

Här är några citat ur boken:

"Fattar de inte hur ont det gör när de säger 'folk i Sverige har det bra' och uppenbarligen inte ens räknar sådana som mig till 'folk'?" 
"Visst har jag kunnat begripa att magen till sist värker om man inte får mat, och visst har jag kunna föreställa mig att den som svälter blir matt efter ett tag, men samtidigt har jag tydligen inte fattat något alls. Hunger gör dig ensam och slö. Hunger sliter sönder varje normal tanke." 
"Det är mycket tjat om prioriteringar kring pengar som ingen verkar inse inte finns." 
"I längden är det smärtfyllt att bara bli en åskådare till det skådespel som råkar vara det vanliga livet. Folk gör saker hela tiden och de köper allt möjligt utan att fundera särskilt mycket över det, och jag tror inte heller att de reflekterar över hur mycket de faktiskt pratar om det. Jag har aldrig något att säga längre, inget har jag köpt, inget har jag gjort och absolut inga planer har jag."

Beata i boken blir skuldsatt och fattig på det sättet att hon inte kan ta sig ur det. Hon bor i ett rikt område i Stockholm och hennes vänner har svårt att greppa att hon till exempel inte har pengar till mat, fastän hon berättar. Obs, att vara studerande eller arbetslös under en period är svårt och knapert, men det är inte samma sak som att vara i en fattigfälla som man inte kan ta sig ur. Med det sagt skall jag berätta några anekdoter från min period som fattig!

Toalettpappershistorien

Jag var 22 år, försörjde mig som frilansande serietecknare och hade slut toalettpapper. Jag hade inga pengar. Det betyder, inga pengar alls, inte ens tjugo kronor, ingenting. Jag kunde inte köpa nytt toalettpapper, inte ens den billigaste förpackningen, för det hade jag inte råd med. Men läget var ju akut. Jag ringde då till en nära vän, som var konstnär, jag skriver det så du ska få en uppfattning om hans ekonomi, och frågade om jag kunde låna en rulle toapapper av honom. Men han hade då också slut toapapper och var också så pass pank att han varken kunde köpa nytt toapapper, eller låna mig pengar. Vi kunde alltså inte gemensamt få ihop till en toarulle. Jag tog då en telefonkatalog med tunna sidor och använde det som toapapper tills jag något senare stal en rulle från en offentlig toalett. Det föll mig inte in att jag skulle be till exempel mina föräldrar om hjälp att köpa toapapper, jag bad ingen annan om hjälp, förutom vännen som redan var invigd i hur pank jag var. Jag höll hellre tyst om det.

Söndagsmiddagen

Varje söndag brukade min familj äta söndagsmiddag ihop. Vi turades om att vara värd, mina föräldrar, min syster och jag. Den här gången var det min tur. Jag hade inte mycket pengar, men jag ville få ihop något fint. I en vegetarisk kokbok hittade jag ett recept på nån grönsaksgratäng jag ville göra. Jag gick till Coop Extra och hittade de billigaste varianterna av alla ingredienser jag behövde. Det sista jag ville kunna bjuda på var bröd och smör. Jag hade inget smör hemma. Jag hade kvar någon liten summa, jag tror det var elva kronor. Det var alltså mina sista pengar, de sista elva kronorna för månaden. Jag hade inte råd med Bregott, som jag vanligtvis brukade köpa. När jag hittade en liten förpackning med smörgåsmargarin av nåt mystiskt märke som kostade elva kronor blev jag spralligt glad. Jag köpte matvarorna och bjöd på middagen och var helnöjd och fullständigt pank. Så gjorde jag för att jag ville kunna göra något fint för andra nån gång, fastän jag inte hade så mycket pengar.

Kafébesöket

Jag ställde ut några teckningar i en grupputställning och efter vernissagen föreslog de andra konstnärerna att vi skulle gå och fika på kafé. Jag ville också gärna det, men jag hade så pass lite pengar att jag inte hade råd med någonting, inte ens det billigaste i sortimentet, inte ens en kopp te. Det ville jag inte berätta, men jag ville ändå följa med och fika, så när vi kom till kaféet tog jag bara det som var gratis, vilket var ett glas vatten. Och så satt jag med vid bordet och drack vatten medan de andra drack kaffe och åt bakelser. För jag ville också umgås och ha trevligt, fastän jag inte kunde köpa nåt.

Valet

En gång hade jag nästan slut pengar och jag hade helt slut på all tvål, alltså såväl handtvål som duschtvål och schampo, och hade även ett behov av att köpa mat. Jag hade inte råd med båda. Jag valde att köpa tvål, för jag upplevde att om jag var smutsig och mätt skulle jag ha ifrågasatt min vistelse i samhället på ett annat sätt än om jag var ren men hungrig. Jag tvättade håret med handtvål tills jag fick pengar igen och det gick ju bra. Jag svalt inte, utan åt extremt tråkig mat som: röda linser. Alltså, enbart kokade röda linser, utan någonting till, inte ens kryddor.

Det här är inte samma sak som det Beata i boken är med om, för det fanns lösningar på min situation. Jag kunde ta timjobb som städerska och diskare och jag kunde börja studera, vilket jag gjorde. Jag var ung och frisk. Men om nån säger till mig att de inte har råd med mat så kan jag förstå hur det är. Det finns i min värld.

Kommentarer