Tillsammans.

När jag följde direktrapporteringen från Stockholm i fredags kände jag rädsla, medkänsla, chock och motvilja. Jag tog mentalt spjärn mot allt som jag trodde framtiden skulle bära med sig. Jag var inte där, men jag är svensk. Och det kändes som att Sverige blev en del av världen i fredags på ett sätt som jag absolut inte är intresserad av, som att kriget hade kommit hit.

Efteråt är det alla privatpersoner tillsammans med skribenter som kunnat beskriva det här bäst och som också har gett mig och oss allihopa vad vi behöver. Jag tror att vi behövde poeter och inte politiker efter den här hemska händelsen. För jag är glad över responsen på fredagens attack. Den har tröstat mig och visat att vi fortfarande är Sverige. Jag blir varm. Över hjälpsamheten, sammanhållningen, mångfalden, kärleken.

Det här är del av ett större sammanhang. För mig är islamistisk extremism samma sak som högerextremism, jag blir rädd och kall på samma sätt av båda. Och så är det ju, man jobbar ju mot våldsbejakande extremism i alla former med samma metoder, eftersom de våldsbejakande miljöerna är så lika, de är släkt med varandra, medan vi andra är närmare släkt med varandra än med de som hatar, oavsett vår tro och vårt ursprung. Det är hatet och våldet som förstör och som, mellan ideologierna, göder varandra som i en rundgång. 

Efter dådet på Utøya 2011 höll Norges statsminister Jens Stoltenberg ett tal. Han sa att det är kärleken som är motkraften till terrorismen. Och det är genom kärleken vi kan komma vidare. Jag upplevde det som sant, då och nu också.

Av att se på Anna Kinberg Batra, Jimmie Åkesson, Annie Lööf och Anders Ygeman som pratar om attacken i Agenda blir jag urskrapad inuti, tömd på energi, tom på glädje, orolig över framtiden. De pratar om snabbare utvisningar. Hårdare straff. 

Tack, alla ni andra.

Kommentarer