Om gårdagen.

Onsdag. Besök hos barnmorskan. Vi lyssnade på barnets hjärtljud. Snabba slag, 144 slag per minut. Jag kommer ihåg att Cs hjärta slog i den takten när hon var född.

Vi vägde mig. Jag hade gått upp tio kilo under graviditeten, vilket barnmorskan reagerade på. Hon ville först tipsa om att jag borde träna, men eftersom jag håller igen på all fysisk aktivitet nu på grund av riskerna, så sa hon att jag får tänka på att äta mindre godsaker istället.

Under ett långt tag har jag levt med inställningen att vara accepterande mot fett, det är alltså min ambition. Jag avstår från att banta och tar del av ett inflöde av fettpositiva budskap från feministiska kanaler. Jag väljer bort allt som signalerar något annat. För mig handlar fett på kroppen om något annat än hälsa. Det sociala trycket på kvinnor att vara smala är destruktivt och blandas ihop med hälsoaspekten på ett osunt sätt. Tjocka kvinnor utsätts för alla möjliga saker som inte alls handlar om omsorg om deras hälsa. Det är en form av förtryck. Därför väljer jag att vara en del av den andra rörelsen, fettacceptansen. Självklart har jag ändå svårt med att min kropp blir tjock. Det är inget enkelt. Men! Nu efter många år av harmoniskt ätande är jag utknuffad i fetträdslans blåsiga rökruta igen. En rökruta där du står utan en cigg. Alltså, det är den rökrutan där du stod under gymnasiet, medan din kompis rökte och du bara följde med. Det mest omysiga sammanhanget som kanske finns.

Nu kan man tycka att barnmorskan var dum eller att barnmorskan har rätt. Hon sa att hon varnade mig i förebyggande syfte, så att jag inte skulle låta vikten skena iväg. Och hon berättade att det finns ju faktiskt risker för både mamma och barn med att mamman går upp mycket i vikt, men hon gick inte in på hur mycket vikt som är för mycket.

Jag tog bussen till stan, stora snöflingor fyllde himlen. Folk är så upprörda över vårvädret att de börjar att spontant prata med varandra på gatan.

Kommentarer