Keep on truckin.

Skrattar åt att jag har så starkt begär att ventilera ekonomin också, att blogga om det. När jag läste Fattigfällan blev jag imponerad över hur väl von Zweigbergk hade fångat känslan av att strula med myndigheter. Att man blir så förvirrad av alla blanketter och regler att man inte orkar mer, man blir överväldigad, tänker att jag blir fattig och sen kommer jag att bli dement och så dör jag.
Nu var det länge sen jag hade med a-kassan att göra, men jag minns att jag kände samma saker inför dem (rädsla, oro, vanmakt) som inför försäkringskassan. Att höja mig över oro för ekonomin. Det har jag svårt med.

Men, är det inte så att jag är vuxen nu och att jag är trygg och har ett skyddsnät, är anställd, är gift med en människa, har någon slant sparad? Att det här är något förstås dumt och ej optimalt, men som kommer gå över och gå att hantera? Ja så måste det ju vara.



Kommentarer