Leka med barn.

Vet du vad som hände? Min familj, alltså man och barn, for till Malå och var borta över natten. Jag var ensam ett dygn. Det var väldigt skönt, jag gjorde inte mycket förutom att ta det lugnt och vila. Men ändå är det så mycket tråkigare att ha lördagkväll ensam än tillsammans med N och jag lyckades även sakna C. Så jag var glad när de kom hem.

Tills C ba "mamma, ska vi leka?" Och jag ba... åh kära nån vad jag hade fått nog av barnlek. 24 timmars paus var tydligen inte tillräckligt.

Det här: när en unge mellan 1 och 6 år ska leka rollek med en och diktera precis hur man ska göra varje grej. Skriker NEJ vid minsta avsteg. Javisst är det en läroprocess där det är meningen att man ska ge barnet motstånd, och det tycker jag är skönt. Men det är ändå så mentalt påfrestande att "leka" med någon som ger absolut noll frihet i vad jag ska göra och vad som ska hända. C kan liksom citera långa replikskiften som hon sen vill att jag upprepar med samma ord och tonläge. Herregud. Och jag ba: när man leker måste båda få bestämma. Barnet gnällgråter att hon bestämmer för att hon är ninjacheeeeef och ja, det lät ju i och för sig ashäftigt, men det går inte ihop för ALLA lekar är så! Jag synar din bluff, barn.
Igenkänning?

Hur som helst, jag är aktivt lycklig för att vi är tre lediga nu. Det är så jäkla roligt. Bara att jag vet att N kan dela ansvaret för allt, lek, mat, fix, gör att jag får mer energi till allt sånt. Nu ligger jag dock på söffa, N är och handlar brädor och C leker med en slags leksand som jag vet att jag kommer få panik över när jag går in i matsalen.

Kommentarer