Luleå.

Vi är tillbaka på hemmasjukhuset efter att ha gjort lilla Ls första resa med reguljärflyg, en upplevelse lika extrem och imponerande som att åka ut i rymden. Alltså, jag kände att vi upplevde den mänskliga civilisationens mesta otrolighet, vi, en familj inklusive sex dagar gammalt barn med konstgjord tarmöppning som sondmatades flög upp i luften i en farkost av stål, aaaah. 
N sa att jag såg lite stirrig ut.

Jag var inte glad över att behöva installera mig på sjukhuset här hemma. Vi bor i likadan, om inte samma, sal som när C var liten. Och vi är i isolering igen pga bacillrisker, karantän på grund av att vi bott på akademiska. Men personalen var mycket hjälpsam och det sjönk in att L behöver hjälp att komma igång ordentligt med maten och gå upp i vikt.
Nu mår jag bra, inte bara fysiskt alltså, utan mentalt. 

Från salen på akademiska sjukhuset hade jag utsikt över Uppsala. En biogasbuss åkte förbi med jämnt intervall. Det gjorde mig trygg. Från fönstret i den här salen ser jag sjukhusets fina gård med lekpark och basketplan. Och skog. Som sträcker sig bort mot horisonten. Det älskar jag.

Kommentarer