Släppa sargen.

Igår blev vi alltså hemskickade från sjukhuset på permission. Jag har längtat efter ett naturligt sätt att mata barn, helst genom att amma, som styrs av barnets hunger och inte av millilitrar och klockslag. Efter dagarna i Sunderbyn hade jag dock blivit helt sjukhusiserad. Du såg listan jag visade, med noteringar om hur mycket barnet åt på bröstet och hur mycket jag gav i sonden? Den blev min guide och trygghet. Nu när vi skulle åka hem skulle vi inte ha det så, vi väger honom inte hemma, vi kan inte veta hur mycket L får i sig via amningen, det är liksom en hemlighet mellan honom och mitt bröst. Så jag har varit rätt orolig över att han äter för lite. 
Vi matar på klockslag här hemma också. Doktorn bestämde att vi alltid ska ge en viss kompletterade mängd via sonden efter varje amning. Men vi har nästan alltid gett honom mer än den bestämda mängden, för att jag inte tycker han har ammat länge nog eller ordentligt och så vidare. 

Nu är klockan 06 och jag har gjort klart 05-matningen. L var skittrött och ville inte amma alls och både han och jag somnade under processen. Sen sondmatade jag.
Det här är mina väckningslarm:


Det är väl sunt? Var tredje timme. Jag borde såklart sova nu, men för att hålla mig vaken under sondmatningen mikrade jag en kopp underbart kaffe från tidigare idag, jag behövde verkligen den.

När vi åkte från sjukhuset hade jag som resfeber. N sa att jag var irriterad sådär som när vi ska åka bort nånstans. Jag både längtade och var nervös. När vi kom hem var jag  fortfarande mentalt inställd på kris, ett läge som jag trappade ner ifrån. Jag grät, släppte på spänningarna och bearbetade det som hänt. Sen tog jag lilla L i famnen, invirad i en filt, och gick ut i trädgårn. Jag gick bland odlingarna, som skjutit i höjden under veckan vi varit borta. Jag rörde vid de krulliga, blommande sockerärterna. Det blåste en frisk och nästan höstlig vind ute. Jag ställde mig och blundade mot den, höll mitt barn tätt mot kroppen och hörde växtligheten viska runtom mig. Jag var lycklig att vara hemma. 

Att sova med sin familj, det är läkande. Jag har sovit med C två kvällar i rad och hållit om henne.

Att ha spädbarn är lite som att vara på festival. Normala regler upphör. Det är galet och härligt.


Kommentarer