Tillsammans.

"Det är omöjligt att komma till ro; att ens för en stund riktigt vila - känna en tillfällig frid.
Samhällets sjukdom har blivit min; våldets och hatets ideologi äter sin väg som en parasit i hjärna och hjärta.
Nazister tillåts inta det offentliga rummet.

Mina föräldrar väntade med att skaffa barn så länge kriget pågick. 
De ville inte föda ännu en människa som skulle kunna skickas med godståg till dödsläger.
Jag, och alla andra barn födda 1946, blev i det tysta fredspanter.
Äntligen var det över; mördandet var slut och ett sorts liv utan hot och mardrömmar skulle födas.
En ny tid skulle växa fram ur erfarenheten av människans förmåga till den ultimata ondskan.

Nu, 71 år gammal, blir jag uppmanad att ta debatten mot ondskans ättlingar.
Hur kan någon tänka, säga, skriva något så aningslöst?
Något så totalt okänsligt?
Skulle jag sänka mig till att föra samtal med människor som anser att jag inte har rätt att leva?
Skall jag debattera min rätt att finnas?
Skulle jag behöva visa en sådan civiliserad respekt mot människor som hyllar att delar av min släkt mördades?
Eller som hånar deras död genom att förneka den; hävda att Förintelsen är en judisk myt?

Nej. Det finns ingen ro. 
Ingen vila."

Dikt av Sam Carlquist 6 juli 2017.

Under dikten, som han la ut på facebook, har en som heter Jesper skrivit en kommentar. Den går ut på att vi ska ignorera nazisterna och tänka på vad vi själva vill istället, för "nazister är bara ute efter uppmärksamhet". 

Varför tror folk att nazister är ute efter uppmärksamhet? Eller att det hjälper att ignorera en sån rörelse? Jag blir så upprörd.
Det nazister vill är att avskaffa demokratin. Och att skapa en "etniskt homogen" befolkning. Bara den som inte riskerar att drabbas av nazismens mål, som Jesper, kan kosta på sig att vifta bort dem. Det finns faktiskt inget annat svar än att gå ihop och göra kraftigt motstånd.

Jag blev glad över Sams dikt, glad och ledsen, tacksam kanske är rätt ord.

Kommentarer