Tre centimeter.

I tisdags hade Love tid för magnetröntgen. Jag hade varit orolig innan. Det som skulle röntgas var hans ländrygg. 
När vi lämnade Uppsala trodde jag att alla delar av Loves kropp hade undersökts, men tydligen var det kvar saker. Man undersöker för att en del barn med analatresi, så heter hans missbildning, en del barn som har det har även andra missbildningar. Än så länge har inget annat varit fel med Love än rumpan. Och inför magnetröntgen var resultatet helt underordnat oron för själva undersökningen i mitt huvud.

Framifrån ser röntgenapparaten ut som en jättestor upprättstående munk. Hålet i mitten har en diameter på 60 centimeter. Där åker patienten in i en liten tunnel och ligger i upp till en timme, medan apparaten gör en serie av olika höga irriterande ljud. Man har hörselskydd på sig. Man måste ligga helt stilla. 

Love fick lugnande medel för att kunna vara stilla i röntgenapparaten. Det var varmt och skönt i salen. Bebisen packades in, med filtar över och under sig, kuddar längs sidorna och ett spännband som höll ihop allting. Han fick små hörselkåpor för bebisar, som klistrades fast över öronen, och hörselkåpor för vuxna som sattes på över det. Sen sänktes belysningen och han skjutsades in i apparaten. 
Jag satt med i salen med uppgiften att trycka på ett larm om Love började röra sig. Min blick var fäst vid honom och jag kände en blandning av ödmjukhet och ledsenhet. Jag är tacksam över att vi kan ta del av den här tekniken. Ibland tjöt apparaten, ibland lät det som när man borrar i en betongvägg. Undersökningen pågick ungefär 45 minuter. Jag var lättad när de skjutsade ut honom.

När vi gjorde röntgenundersökningen med kontrastvätska, den när jag grät, så fanns det en skärm där vi kunde se hur Loves tarm växte fram allt eftersom vätskan rann. Doktorn la en linjal på Loves mage och tog en bild. Jag såg en jättefin tjocktarm som slutade tre centimeter innan rumpan. Att det bara kan vara så.

Kommentarer