Det artar sig.

Vi börjar ana hemresan. Åh, jag ler när jag läser bokningsbekräftelsen i mejlen. 
Det är bra med Love nu. Idag testade jag att vara lite lycklig, lite försiktigt för att känna av om isen skulle hålla. Det gjorde den.

Att ha sovit utan Nicklas och Charlie och fått så lite tid med dottern sedan förra tisdan har gjort mig till värsta helgpappan. Idag fick hela familjen göra en utflykt till en fin lekpark i Uppsala stadsträdgård. Jag var helt inne i allt Charlie gjorde och skrek beundrande tillrop stup i kvarten. Övriga mammor betedde sig normalt, det vill säga tittade i mobilen ibland eller sa "det var väl inte så farligt" när barnen grät för att de ramlat ur rutschkanan. Jag bara, KVALITETSTID!
Jag och Charlie grävde i sandlådan. Ett djupt hål. Sen la vi löv och pinnar över hålet. Det blev en jättebra fälla. Vi testade fällan. Jag märkte att under tiden jag jobbade med hålet tänkte jag bara på hålet. Det var skönt. 
Lutandes på min spade, till pappa med barnvagn:
"Vi håller ju på gräva ett hål, va."

"Det här himla hålet, va."

Sen fyllde vi igen hålet.






Jag levde ut mina känslor i Engelska parken.

Kommentarer