Tipping point.

Igår läste jag några nyheter som störde mig. Den ena var att åttio procent av insekterna i Europa har försvunnit de senaste trettio åren. Den andra var att förra året försvann skog med en yta motsvarande Nya Zeeland från Jorden. Det är såna extrema siffror som räknas upp. Groteskt. Som det faktum att Arktis var tjugo grader varmare än normalt under vintern. 

Det är väl så det blir, mitt i allt är det stopp och slut, plötsligt går det inte längre, när takten hela tiden blir högre och förbrukningen av resurser ökar exponentiellt. 
Det fick mig att tänka på tipping points, den punkt när en kollaps inleds, när det börjar rulla utförs och systemen brakar ihop. Inbäddad i min egen lycka får jag känslan av att allt kan hända fort. 

En av frågorna i opinionsundersökningar brukar vara om man tycker att Sverige är på väg åt rätt håll. Många svarar att de inte tycker det. Det brukar tolkas som att en massa missnöjda sverigedemokrater inte förstår att Sveriges ekonomi växer. Men jag tror det finns en annan grupp där också. Den som jag hör till, som känner vanmakt över att allting behöver förändras, men att det verkar så omöjligt. 

När jag läser om insekterna, skogen, Arktis, korallreven och Trump får jag impulsen att börja hamstra konserver. Men hur länge kan min familj överleva på konserver? Hur mycket konserver kan man samla på sig? Den enda lösningen är ett hållbart samhälle. 

Och så tänker jag på boken Gratislunchen, som lärde mig om vad vår civilisation är. Vi människor kan inte hålla oss från att använda resurser när de finns. Och när de börjar minska så inleds kollapsen, som ett tumlande nedför en backe, och sådär har vi hållit på, som en våg som stigit och sjunkit genom historien.

Kommentarer