Alltid relevant (?)

Okej, det är jobb med småbarn och norrbottnisk vinter, men: jag är ju så lycklig. Arbetet är sekundärt när man får gå omkring och känna sig lycklig mitt i vardan, mitt i det vanliga livet. Så brukar ju livet inte alltid vara. Jag är så glad över min familj. Sen, arbetet man gör med att ta hand om sina barn är det mest meningsfulla arbetet man kan ägna sig åt. 

Jag hörde på radion att män oftare känner sig deprimerade än kvinnor. Men, stackars män. Varför har de inte sagt nåt? De får inte antidepressiv medicin utskriven lika ofta som kvinnor. Säkert för att de inte sa nåt.

Nu lite om den senaste tidens populärkultur. Jag har sett på teveserien Mindhunter. Den kombinerade en sak jag älskar, vetenskap, med en sak jag har mycket svårt för, våld och sexövergrepp mot kvinnor. Vinjetten säger allt: bilder på inspelningsutrustning växlas mot de mest vidriga bilder på kvinnors döda kroppar i förruttnelse. Jag såg hela säsongen, men funderar på om den inte var moraliskt över gränsen för hur underhållning kan vara. 

Efter det gick jag över till den mysigaste teveserien som nånsin producerats: Barnmorskan i East end. Åh. De första säsongerna är så bra att man nästan tuppar av. Nu är jag på säsong 5 och serien är på en resa mot att bli så irrelevant att man inte kommer att sakna den när den är borta. Precis så som mitt eget liv förhoppningsvis kommer att ta slut. 
Huvudpersonen Jenny är inte med i serien sedan länge, fastän hennes äldre jag ologiskt nog ändå narraterar varje avsnitt. Handlingen gränsar åt dagsåpeintriger. Och jag vet inte om jag står ut med fler avsexualiserade romanser när två kommer på att de ska gifta sig utan att ens ha kysst varann, och bara tittar outhärdligt lyckligt och tacksamt in i varandras ögon.

Nu ska jag hämta C från skolan.

Kommentarer