Insnöat.

Efter att jag testat en transport av bebis och skolbarn i snöyran i måndags bestämde jag mig helt sonika för att Charlie skulle få stanna hemma med mig och Love tills vädret blev bättre. Nu några minnesbilder från dessa dagar.

Igår, när jag satt i soffan och ammade Love. Charlie kom in med sin doktorsväska, tog upp febertermometern och sa:
"Nu ska vi kolla vad du har för tempo."
Hon stoppade termometern i munnen på mig, tog ut den och tittade på den.
"Titta! Du har jättelågt tempo!"
Detta var väldigt roligt då min brist på tempo är ökänt inom familjen.

Idag när jag stod i köket med Love i famnen och joxade med något kom C ut från sitt rum.
"Jag råkade måla läppstift i halva ansiktet. Det var ett misstag."
Hon travade iväg mot toaletten för att tvätta sig.

Igår blev en lite halvjobbig dag. Jag vaknade utan mjölk i brösten. Det var som att kroppen försökt reglera produktionen efter mjölkstockningen och gått för långt. Av den anledningen fick jag amma mest hela dagen. Jag hade drömmar om att duscha och klä på mig, men de fick jag ge upp. Jag hade svårt att få i mig och Charlie mat och hann inte leka med henne, som jag hade velat. Jag var på dåligt humör.
Men jag är ändå glad att vi var hemma alla tre. Vi blev verkligen insnöade, det föll massor med snö och plogbilen körde upp en vall mot vår tomt som sträckte sig två meter ut från gården. Den skottade Nicklas undan när han kom hem. Såhär kan det vara, att säga till varann hur mycket man uppskattar varann kan vara att visa kärlek, men det kan även vara så att arbete är kärlek.

Idag är en bättre dag. Jag har mat till bebisen igen och det är uppehåll i snöfallet. Jag och C har haft en rofylld morgon och kunnat umgås och tramsa lite. Och äta lunch.

Att amma Love, fyra månader, gör mig hungrig. Så fort min kropp börjar förbruka sitt eget fett blir jag så hungrig att jag darrar, det händer ganska ofta, kanske någon gång per dag. Det känns så extremt, men det är sant. Det kan gå fortare än jag anar att falla ner i ett hål av sockerbrist. Då faller också mitt tålamod tyvärr ner på noll. Därför är det jätteviktigt med mat och mellanmål till mig. Om jag prioriterar bort näring till mig själv faller hela familjelivet samman som ett korthus. Då spelar det ingen roll om barnen fått i sig mat, familjens tillvaro blir ändå ett helsicke.

Kommentarer