Mina finaste minnen.

Jag är rädd att glömma bort dem.

Ett av mina finaste minnen från min och Ns relation är nytt. Det var när vi kommit hem från sjukhuset och skulle lära oss att sköta Loves stomipåse själva. Jag var så orolig över det från början. De första gångerna vi bytte den gjorde vi det alltid tillsammans. Love tyckte inte det var så roligt, han grät ofta. En kväll stod jag och N vid skötbordet, Nicklas skötte påsen och jag strök på Love och vi sjöng "vem kan segla förutan vind" tillsammans. Love tyckte om när vi sjöng. Det var ett teamwork i ordets rätta bemärkelse. Så är vårt föräldraskap kring barnen och deras behov. Vi tar oss an det tillsammans och stöttar varann.

En annan gång, när Love var några veckor gammal, satt hela familjen i bilen på väg någonstans. Det var en jobbig fas med sömnbrist och spädbarnskaos. Då sa jag att nu ska vi säga vad vi gillar hos varandra, jag och N. Och så ska vi ta fram och tänka på det när det blir jobbigt, för det kommer vara jobbigt ofta som tvåbarnsföräldrar och vi kommer att bråka.
Då sa Nicklas om mig att jag är smart, rolig, pålitlig, fin att se på och mamma till hans barn.
Det har jag verkligen tagit fram efteråt och tänkt på också. Pålitlig. Jag blir så glad över det.
Om Nicklas sa jag att han är en bra person, klok, hederlig och rolig.

Kommentarer