Hopp.

Idag skriver psykologen Jonas Mosskin personligt om flygresor och skam i DN. Nu kan jag inte låta bli att känna hopp. Det var länge sen. Nu unnar jag mig att vara glad både över självreflektionen kring flygande och över Metoo.

Jag har väl inte nämnt Metoo en enda gång i bloggen, men jag har varit så himla glad över det och samtidigt vaksam. Jag har väntat på en kraftig motreaktion. Det brukar ju komma såna.

Vi kan väl göra såhär, att om det skulle börja vimla av gubbar som försöker backa utvecklingen för kvinnor så kan väl vi andra fortsätta i samma starka stil och kämpa vidare framåt? Okej, då gör vi så.

Såhär skriver Jonas angående sina resor. Jag känner bara sån ömhet för den människan:

”Jag vet att min familjs ekologiska fotavtryck är för stort men jag klarar inte ens av att kolla upp hur stort. Jag skulle behöva en stödgrupp där jag tillsammans med andra kan bita huvudet av skammen. Ta nya tag och hjälpa varandra.”

Kommentarer