Om fåfänga.

Sen gymnasiet har jag hållit på med att ifrågasätta sminknormen och skönhetsnormen. Det har gått si och så, för fastän mitt inre är det här:

Så är jag SÅ FÅFÄNG. 
Jag har tagit olika beslut för att kvinnoförtrycket inte ska ha ett grepp om mig: slutat sminka mig (har varit en periodare där) och klippt snagg. Snaggen växte ut. Jag har slutat med obekväma vadderade behåar och avstår från högklackat. Det var väldigt bra och livskvalitetshöjande beslut. 

Trots dessa rutiner är det svårt att hejda fåfängan. Det finns fickor av luft runtom mig, men jag blir uppmanad att tänka på mitt yttre av populärkulturen varje dag. Och vara snygg och smal hjälpte inte alls mot fåfängan. Kanske tvärt om. 

När jag tänker tillbaka var det så gulligt hur jag sa nej till skönhet: ”jag ska inte behöva leva efter erat ideal, jag väljer att inte vara snygg”. Nu brinner det i knutarna att acceptera utseendet, för nu slutar det att vara ett val. Nu är det inte en övning längre, det är skarpt läge.

Min äldsta onge har aldrig hört mig klaga på kroppen eller utseendet förrän nu, efter graviditeten med Love. Önskar hon hade fått slippa det helt och håller.

Tillkommen regel: aldrig klaga på utseendet.

En gång när jag skrev ett litet självhatande inlägg med texten ”könshår, what is it good for?” fick jag en snäll kommentar av Hanna. Hon undrade, om jag var på en öde ö, skulle jag ändå tycka att jag hade för mycket könshår?
Mitt svar: nej, gud nej. 
Jag har tänkt på det scenariot och kommit fram till att det mesta jag gör kring utseendet, som kläder, frisyr, läppstift och hårborttagning är sånt jag gör för att se ut inför andra. Om jag var på en öde ö skulle jag fortsätta med sånt som hör till rena komfortgrejer, som klippa naglarna, tvätta mig och kamma håret, samla frukt och rötter och lägga ut stenar på stranden för att bilda ett SOS.