Hejdå till stomin.

Man vet aldrig, men om allt går enligt plan så har L varit med om sin tredje och sista operation på barnkirurgen. I veckan när jag gick genom den väldigt långa korridoren från operationssalen tillbaka till avdelningen kände jag mig sentimental. Visst är det konstigt. Men jag har så starka, varma känslor för akademiska sjukhuset. 

Här hemma har vi massor med stomiutrustning. Nu ska den plockas ner från hyllorna i tvättstugan. Fodralet med mall och saxar som var nödvändigt till och med i tisdags behövs inte längre. Och det här tycker jag känns sorgligt. Men Love hade sin stomi från att han var en dag gammal och nu har han inte den mer. Även fast det var jobbigt så var stomin en del av min bebis och att ta hand om stomin var en del av att ta hand om honom. Den knoppen har jag skött om under en period som varit väldigt lycklig och det jobbiga har blivit hopblandat med allt det lyckliga så att jag har älskat stomin också. 

Men nu har vi tagit ett steg framåt mot något mer naturligt, och L kommer inte behöva vara ledsen för att jag tar loss en jobbig påse från hans mage varje dag. Och när han rör sig är han fri och kan vrida sig hur han vill utan att jag behöver oroa mig för att påsen ska lossna. Och inne i kroppen har läkarna kopplat ihop rören rätt så att bajset så magiskt och fascinerande kommer ut i blöjan.

Hejdå, stomin!

Stomimössa.

Kommentarer