Bloggandet.

Jag har hamnat i en period då jag får lite svindel av hur personligt jag uttrycker mig på min blogg. Det kommer naturligt för mig att skriva hur det är på riktigt, men ibland när jag läser i efterhand blir jag översköljd av nån slags genans. Vet du det inlägg som gör mig mest generad i efterhand? Det i vilket jag höll ett litet tal till mig själv om att acceptera min postgravida kropp.

Och så kommer det med jämna mellanrum en oro över hur det jag skriver tas emot, eller om det över huvud taget tas emot. Vad jag egentligen borde göra är kanske att skriva mina små inlägg på en plattform som Facebook. Där skulle jag få respons och kanske utveckla lite fler vänskaper. 

Jag läser bloggen Den där om Jenny. Hon har en del inlägg som är lösenordsskyddade. Men hon skrev såhär angående dessa skyddade inlägg: ”Nej, jag tycker inte det är obehagligt att någon som har identifierat sig läser. Men jag skulle tycka det var obehagligt om nån som jag känner läser.” 
Det ligger något i det, må jag säga. Intressant, eller hur? Jag känner igen mig i Jenny, jag kan uttrycka mig friare på bloggen. Det är nån slags falsk upplevelse av distans. Det är en offentlighet som gör att jag kan skriva precis hur det är, utan att texten landar i något av mina sociala sammanhang. Paradoxalt och lustigt, men sant.