Norrbottningens hopplösa längtan.

Tidigare i vinter funderade jag på vilket jag gillade minst av mörkret, kylan och snön. Nu när ljuset har återvänt kan jag rapportera att hela livet har blivit mycket lättare tack vare det, fastän det fortfarande är både kallt och mycket snö ute. Dels är ljuset underbart för humöret och dels är det praktiskt mycket enklare att göra saker när det inte är kolsvart ute. Att hämta Charlie på skolan, till exempel. 

Jag läste i dn om den försvagade polarvirveln som inte orkar hålla kvar kylan i Arktis i år. Kylan har spillts ut över norden istället. Jag blir rädd, vettu. För att man kanske går och väntar och väntar i år också, och så kommer det ingen vår. 

I helgen såg vi om den underbara filmen Min granne Totoro. Jag älskar många saker med den. Flickornas relation till pappan, det träffsäkra porträttet av lillasystern May, den kittlande mystiken och hur vi får se en vacker, varm, prunkande sommar. 

Utanför huset har vi snö upp till nyckelbenen, men oj vad jag längtar efter vår, blommor, sommar och värme.

Kommentarer