The Luleå way.

Idag var det mobilfri söndag. Familjen åkte till isvägen. Det började ju ”bra” med att hall inträffade. Hall. Rummet som är medspelare i cirka sjuttio procent av mina dåliga humör. Idag var det precis som vanligt: Love skrek, Charlie gjorde allting på ett utstuderat ineffektivt sätt, jag var otrevlig men tyckte Nicklas hade dålig ton, jag ropade ”jag vill inte följa med”. 

Sen satt vi i bilen. Jag sa förlåt. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det, som den oerhört visa Markus Krunegård har diktat.

Vi tog oss ut på isvägen och Nicklas och Charlie snörde på sig skridskorna. Jag gick med vagnen på den ej hala delen av vägen. De där två åkte så fint på isbanan och det syntes att de hade roligt. Vinden var begripligt nog en isvind. Love var inte helnöjd. När vi var kanske en kilometer ut på isen gick Loves gnäll inte över i sömn, utan i gallskrik. Vi vände om allihopa. Jag gick så fort jag kunde. Sen bad jag Nicklas köra vagnen medan jag bar Love i famnen. Då grät Love mindre ett tag, men sen började han om igen. 

När Charlie var liten blev jag helt mentalt nedbruten av hennes bebisgråt på tio sekunder. Nu är jag lite tåligare, men det handlar ändå bara om några minuter innan jag känner mig från vettet när Love gråter. 

Den sista biten av isvägen la vi ner Love i vagnen igen och Nicklas körde honom swischande på skridskorna till banans start. Jag kom efter med Charlie. Vi beslöt lite kaosartat att jag och Love skulle åka hem. Jag sa bryskt hejdå och körde iväg vagnen med den alltjämt gallskrikande bebisen mot bilparkeringen. Folk vände sig om av ljudet. Jag gissar att mitt ansiktsuttryck kunde beskrivas som åskmoln/död.

Sen kom vi äntligen fram till bilen och jag ammade Love i baksätet innan vi åkte hem.

När Nicklas och Charlie kom hem hade de åkt skridskor längs hela isvägen, över en mil! De hade handlat också. Nicklas gjorde min favoritmat, kyckling med lime, koriander och chili.

Kommentarer