Att lämna över föräldraledigheten.

Det är kvar några dar av tiden när jag och Nicklas är föräldralediga tillsammans. Det här har varit jättebra. De första dagarna var Charlie i skolan och jag och Nicklas tog hand om Love tillsammans. Varje dag åkte jag iväg på någon utflykt, en lunchföreläsning eller besök på jobbet eller liknande, så Nicklas och Love fick tid ensamma. De senaste dagarna har hela familjen varit lediga.

Jag kommer ihåg när Charlie var bebis och jag började om att jobba. Det tog oväntat kort tid innan hon bytte trygghetsförälder, om du fattar vad jag menar. Efter någon vecka var det bara Nicklas som gällde om hon behövde bli tröstad eller skulle somna. Men det var annorlunda med Charlie, vi föräldrar hade tagit hand om henne båda två hela tiden de första månaderna på sjukhuset. Och jag och C fick aldrig till det med amningen, så vi vuxna kunde mata henne båda två hela tiden, mina bröst var aldrig ett äss i rockärmen för mig.

Ärligt talat tyckte jag att Charlie kom till ro bättre hos Nicklas generellt under sina första månader också. På sjukhuset och när vi nyss blivit utskrivna. Till exempel somnade hon aldrig i min famn när jag bar henne. Jag blev så avundsjuk när hon somnade hon andra. Hos Nicklas eller sina morföräldrar. Jag upplevde att Charlie hittade mig lite senare. Det var som att jag fick den roll med lilla C som pappan vanligen har.

Tiden med Love har varit mer konventionell. Jag har ammat och det har varit underbart. Love har fäst sig vid mig. Han har inte accepterat Nicklas när han varit trött och ledsen, bara skrikit och protesterat. Det har funnits saker som Nicklas aldrig har kunnat hjälpa till med, som att söva om Love när han vaknar och gråter på kvällen och natten.

Jag tycker det har varit en sån lyx att få vara mamma och ta emot kärlek från den här underbara lilla ungen. Men att Love har föredragit mig och protesterat mot Nicklas har ju inte varit härligt och jag har funderat på hur det ska gå. Därför är det så häftigt att se hur saker förändrats under våra tio dagar tillsammans. Det känns som att vi har nått milstolpe efter milstolpe. Igår kunde Nicklas få Love att komma till ro och somna om på kvällen. Fatta! Himla barn alltså, de är så fantastiska. Det är framsteg efter framsteg med dem. Jag är så glad att få vara med om all utveckling med båda ungarna.

Nicklas har växlat till pappaledighetsläge. Han är omhändertagande mot barnen och det spiller över på mig också. Jag känner mig älskad. Jag vet att detta är skrytigt, men jag är så lycklig, låt mig njuta.

Ps. Jag vet inte om han själv tänkte på det här, men vet du vad Nicklas frågade härom dagen? "Är det okej om jag går och duschar?" Precis som jag höll på. Är det så, när man vet att man är den som håller ihop familjen, att man blir mer benägen att kolla av minsta frånvaro? Rimlig teori va.

Kommentarer