Grunden under våra fötter.

Den här veckan har jag läst två nyheter som gav mig ångest. Den första:
Den andra:
Det här lägger sig som en klump i magen och en oro i bakhuvudet på mig. Rapporterna är två av flera som signalerar att det är nu det händer: naturen kan inte kompensera för vårt beteende längre, utan läget är akut.

Det känns som att vi borde lägga ner allt annat och bara prata om det här, för att det hotar själva livet. Men att vår tillvaro är uppbyggd kring så mycket distraktioner att vi inte får nånting gjort.

Jag är 38 år. Och jag är så orolig för miljön. Jag har svårt att ha en normal relation till vädret. När jag går ut och hämtar tidningen och det är en meter snö i april oroar jag mig. Är det här normalt, eller är det ett tecken på klimatförändringarna? 
Efter att jag fyllde år lovade jag mig själv att inte använda varje dag i resten av mitt liv till att oroa mig, för jag kan inte njuta av livet då. 

I somras när det var Pride i Luleå stod Nicklas i miljöpartiets monter. De gav bort gnuggistatueringar med fina regnbågsmotiv. Texten på tatueringen var Climate warrior, men jag läste fel och tyckte det stod Climate worrier. Det var bara för sant för min del.

Jag vill inte gå omkring med en klump i magen för att alla tendenser pekar på att framtiden kommer att bli en katastrof, men vad ska jag göra då? Det slutar ju inte vara fakta för att jag slutar oroa mig. Jag måste agera och försöka stoppa det här och skriva om det. Det känns så tröstlöst, som att man är i ett brinnande hus och försöker hitta brandsläckaren eller nödutgången medan alla andra människor står i lågorna och skrikbråkar om vad en chokladboll ska heta. Eller bara oroar sig för att de är tjocka eller pratar om sin nya eyeliner, som jag själv gör. Jag är ju också en människa med skygglappar och inbyggda mekanismer. Sen kommer en ny rapport och sticker hål på bubblan och situationen känns helt absurd igen.

Min strategi för att bemöta alla hot är iallafall att fortsätta jobba för förändring och att se till att min egen familj är så trygg som möjligt. Och jag tycker att vi allihopa ska göra det här tillsammans. Eller hur? 
Det finns många viktiga frågor, men vi måste ha somrar och vintrar och levande land och hav för att kunna prata om dem, vi är beroende av jorden vi lever på.

Kommentarer